#43: Dylan & the Dead

dylan-the-dead

 

”Everything was smashed. My own songs had become strangers to me, I didn’t have the skill to touch the right nerves, couldn’t penetrate the surfaces. It wasn’t my moment of history anymore.”

Denna inspelning från Dylans turné med Grateful Dead från 1987 (albumet släpptes 1989) borde ha kunnat bli ett mycket intressant live-album. Det blev emellertid bara skit.

Skivan är helt enkelt horribel, och det är med mycket liten marginal som den hamnar ett pinnhål högre än Knocked Out Loaded. (Den senare kniper dock jumboplatsen på grund att den inte ens innehåller några bra låtar i grunden.)

Dylan & the Dead består å sin sida av idel utmärkta sånger, men både versionerna och ljudkvalitén är av uselt slag och skivan är i princip olyssningsbar (den remastrades 2013 men det är som bekant svårt att polera en bajskorv).

Grateful Dead måste ha varit i sitt livs sämsta form. Deras tolkningar av melodierna ger ett fullkomligt platt och likgiltigt intryck och är helt enkelt svintråkiga. Och Dylan själv är inte bättre. Hans vanligen kolossalt enastående röst är här som bortblåst.

Det inleds med en oengagerad och intetsägande version av ”Slow Train”. Dylan glömmer dessutom bort och blandar ihop versrader så att hela texten blir nonsens. Det är eländigt men dessvärre är det bara början.

Jag rekommenderar ingen att lyssna på den här skivan. Men om man verkligen vill höra prov på hur man slaktar en fantastisk låt (till på köpet sin egen) så kan man lyssna på spår två på skivan, ”I Want You”. Dylan låter här exakt som en alkis nere på den lokala kinakrogen som försöker låta som Bob Dylan när han skrålar med i en låt på radion. Man kan riktigt se framför sig hur denna kvartersalkis besvärar någon stackars barnfamilj som försöker få i sig sin strimlade biff med bambuskott, medan hans ouppfostrade schäfer står och skäller på utsidan.

Det fortsätter med ”You Gotta Serve Somebody” och det är alltjämt riktigt förfärligt. Dylan låter som att han varken vet eller bryr sig om vad det är han sjunger och likadant är det med ”Queen Jane Approximately”. Även här tycks Dylan ha glömt bort centrala delar av sin lyrik.

”Joey” är liksom ”I Want You” ett praktexempel på hur man kan slakta en fin låt. Återigen låter det som ett gäng fyllon utan självinsikt. Och ”All Along the Watchtower” är inte mycket bättre. Dylan låter som en idiot som inte har en susning om vad orden han bräker ur sig egentligen betyder.

Och avslutningsspåret, ”Knockin’ on Heaven’s Door” är nästan lika illa. Dylan, som vanligtvis framför sina låtar med en makalös närvaro, tycks fullkomlig borttappad på alla sätt.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att det som i teorin borde vara ett enastående livealbum istället är ett deprimerande dokument som så när får en att tappa tron på mänskligheten. Helt enkelt bedrövligt.

Lyssna på Dylan & the Dead:

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s