#34: Real Live

real-live

 

”I don’t think of myself as Bob Dylan. It’s like Rimbaud said; ‘I is another’.”

Det här är ett live-album som spelades in under Dylans Europaturné sommaren 1984 och släpptes i december samma år. Det är ett bra live-album och både Dylan och hans band är i fin form. Förutom två låtar från hans då senaste skiva, består Real Live uteslutande av gamla sånger – en från 1975 och resten från Dylans 60-tal.

Skivan har ibland kritiserats för att vara en ”onödig” skiva. Att det i princip är ett greatest hits-album i live-skepnad med standardversioner av välkända gamla Dylan-låtar och ”varför behövs egentligen ett sådant album?”. Det kan kanske ligga ett uns av sanning i det resonemanget, men det är i så fall inte hela sanningen.

Dylan har här gått ifrån den storbandstappning han började köra med i mitten av 70-talet (fioler, blås, flöjter och körtjejer) och återgått till ett mer klassiskt rocksound med ett femmannaband. Bland annat består hans musiker av Mick Taylor från Rolling Stones på gitarr, Ian McLagan från The Faces på keyboard och dessutom får vi ett gästframträdande av Carlos Santana.

Skivan öppnas med en rock & roll-osande (tänk ”Johnny Be Good”) version av ”Highway 61 Revisited” med rivigt gitarrspel av Mick Taylor. Men låten känns trots detta tämligen oinspirerad. Med nästa spår, ”Maggie’s Farm”, tar det sig något men fortfarande utan att erbjuda någonting speciellt.

Men därefter blir det bättre. Tredje och fjärde spåren är ”I and I” respektive ”License to Kill” från Dylans då aktuella platta Infidels. Den lite gnälliga och väsande röst som Dylan här sjunger med passar dessa låtar mycket bra.

Sedan kommer en akustisk version av ”It Ain’t Me, Babe”. Det är ingen spektakulär version – ingenting vi inte hört förut – men den är bra. Riktigt bra.

Och sedan händer det. Om man, som vissa gör, ställer sig frågan varför detta album egentligen behövs så får man nu svaret: ”Tangled Up in Blue”. Även denna är en akustisk version, och det är en fenomenal version. Dessutom sjunger Dylan (till skillnad från i originalet) låten i tredje personsperspektiv och den innehåller också mängder med nya textrader – eller om det tvärtom är riktigt gamla textrader. Hursomhelst; detta spår ger på egen hand Real Live dess existensberättigande.

Därefter kommer en nyarrangerad version av ”Masters of War”. Även denna låter riktigt bra med ett hårdrocksaktigt gitarrspel som i kombination med Dylans monotona sång ger låten ett i det närmaste punkigt sound.

Den följs upp av hyggliga versioner av ”Ballad of a Thin Man” och ”Girl From the North Country” (den senare akustisk) och därefter avslutas det hela med en energisk ”Tombstone Blues” med Carlos Santana på sologitarr.

Sammanfattningsvis är Real Live ett gediget och bra livealbum med ett par utmärkande nummer, men som helhet inget särdeles viktigt eller unikt i Dylan-katalogen.

Lyssna på Real Live:

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s