#35: Christmas in the Heart

christmas-in-the-heart

 

”There wasn’t any other way to play it. These songs are part of my life, just like folk songs. You have to play them straight too.”

När Dylan tillkännagav att han skulle släppa en platta med klassiska julsånger (där intäkterna skulle gå till välgörenhet) var det många som blev förvånade. För att inte säga upprörda. Hur i helvete kunde denna enastående, konstnärliga och integritetsfulla artist anamma den mest banala och kommersiella genre som överhuvudtaget existerar?

Men fundera lite på det. Att Dylan gör ett julalbum av det här slaget är egentligen helt naturligt. För när allt kommer omkring så har Dylan alltid älskat (kanske mer än någon annan typ av musik) traditionella sånger som överförts från generation till generation. Sånger så allmänna att det känns som om de aldrig egentligen har blivit skrivna.

En del recensenter menade visserligen att albumet snarast var ett ironiskt skämt från Dylans sida, vilket han i en intervju kommenterade så här:

”Critics like that are on the outside looking in. They are definitely not fans or the audience that I play to. They would have no gut level understanding of me and my work, what I can and can’t do – the scope of it all. Even at this point in time they still don’t know what to make of me.”

Christmas in the Heart (2009) är faktiskt en mycket bra skiva. Om du bara lyssnar igenom den en eller två gånger så är det förvisso fullt möjligt att du aldrig mer kommer spela den. Men efter tredje eller fjärde gången så kommer den börja växa och fler och fler spår kommer sticka ut.

Skivan inleds med Gene Autrys ”Here Comes Santa Claus” från 1947 vilken i Dylans tappning får en påtaglig 60-talskänlsa, och den följs av en finstämd tolkning av ”Do You Hear What I Hear?”. Därefter följer den klassiska ”Winter Wonderland” och Dylans sätt att sjunga för tankarna till så kallade singing cowboys som var populära i lågbudget-westernfilmer på 30- och 40-talet.

”Hark the Herald Angels Sing” är en julpsalm från 1700-talet, och Dylan framför den som om han vore en Tom Waits-karaktär som lite berusad och mycket ensam står utanför en kyrka och sjunger för sig själv medan resten av världen befinner sig i värmen på insidan.

Därefter kommer en mycket fin version av Bing Crosby-låten ”I’ll Be Home for Christmas”. Man får känslan av någon som ringer hem till familjen från en enslig telefonkiosk eller en telefonautomat i fängelset.

”The Little Drummer Boy” framförs på ett lågmält sätt och Dylan gör den rättvisa genom att inte låta sin röst komma i vägen för denna mycket vackra sång. ”The Christmas Blues” är däremot mindre lyckad. Man får känslan av ett sjungande fyllo, men till skillnad från ”Hark the Herald Angels Sing”, så är det i det här fallet inte på ett bra sätt.

”O’ Come All Ye Faithful (Adeste Fideles)” är en julpsalm som kan spåras ända till 1600-talet. Dylan gör en mycket vacker tolkning, inte minst när han sjunger första versen på latin, och ”Have Yourself a Merry Little Christmas” är stämningsfull i sin loungemusik-stil.

Därefter följer ”Must Be Santa”, en fartfylld polka som från början är en gammal tysk dryckesvisa. Lite roligt är hur Dylan mot slutet av låten ändrat lite i texten. I originalet nämns tomtens åtta renar med sina traditionella namn, ”Dasher, Dancer, Prancer, Vixen / Comet, Cupid, Donner and Blitzen”. Men Dylan väver spjuveraktigt in namnen på åtta amerikanska presidenter bland renarna:

Dasher, Dancer, Prancer, Vixen
Eisenhower, Kennedy, Johnson, Nixon
Dasher, Dancer, Prancer, Vixen
Carter, Reagan, Bush, and Clinton

En av höjdpunkterna på skivan är ”Silver Bells”. Det är en låt från 50-talet och tillhör skivans modernare sånger, medan 1800-talssången ”The First Noel” andas jul i Charles Dickens’ anda. Den Hawaiinspirerade ”Christmas Island” är i sin tur ganska rolig men vidare bra är den inte. Helt okej är däremot Mel Tormés ”The Christmas Song” från 1945.

Skivan avslutas med en vacker version av ”O Little Town of Bethlehem”, en amerikansk julsång från 1860-talet. Den får i Dylans version karaktären av en gammal irländsk folkballad eller en sång från amerikanska inbördeskriget och är ett mycket fint avslut på skivan.

Sammanfattningsvis är Christmas in the Heart ingenting av det bästa eller mest konstnärliga som Dylan har gjort. Det är emellertid mer än bara en julskiva – det är Americana.

Lyssna på Christmas in the Heart:

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s