#36: MTV Unplugged

MTV Unplugged.png

 

”I’d rather live in the moment than some kind of nostalgia trip, which I feel is a drug, a real drug that people are mainlining. It’s outrageous. People are mainlining nostalgia like it was morphine. I don’t want to be a drug dealer.”

Efter band som Pearl Jam, Duran Duran och Nirvana anslöt sig även Bob Dylan i november 1994 (albumet släpptes 1995) till skaran artister med urpluggade gitarrer i MTV:s serie. Detta betydde förstås inte samma sak för Dylan som för de andra artisterna som medverkat – Dylan hade ju redan under tre decennier hållit på med omtolkningar av sina sånger (stadda i ständig förvandling, som han själv säger).

Han öppnar den akustiska spelningen med en utmärkt version av ”Tombstone Blues”. Ironiskt nog (och säkerligen inte av en tillfällighet) har han som första låt valt ett spår från Highway 61 Revisited, hans första helt elektriska album.

Öppningsspåret följs av den vackra ”Shooting Star” från det då relativt aktuella albumet Oh Mercy och sedan kommer klassikern ”All Along the Watchtower”. Den blir här en intressant hybrid mellan den Hendrixska rockversion som blivit norm och Dylans folkaktiga original från John Wesley Harding.

Därefter följer ytterligare en Dylan-standard; ”The Times They Are A-Changin'”. Den får här en sorgsnare och mindre upprorisk karaktär än den hade i sitt originalutförande 1964.

Nästa låt, ”John Brown”, är en av Dylans allra finaste antikrigssånger och som dittills aldrig släppts på någon Dylan-platta, och den följs av en trallvänlig, men ganska medioker, version av ”Rainy Day Women #12 & 35”.

Därefter kommer ett fantastiskt finstämt poem i form av en lite ska-inspirerad ”Desolation Row” som följs av låten ”Dignity”, en outtake från ovan nämnda Oh Mercy.

Efter detta kommer den enda låten från Dylans sjuttiotalsrepertoar, ”Knockin’ on Heaven’s Door”. Och det är en fascinerande version. Det intressanta är att denna akustiska version är – både sång- och musikmässigt – påtagligt lik Guns N’ Roses cover som kommit ut tre år tidigare.

Faktum är att Dylans unplugged-version påminner mer om Guns N’ Roses version än vad Guns N’ Roses version påminner om Dylans original. Och omkring 3:40 in i låten börjar Dylan till och med frasera som Axl Rose! Om detta är ett tecken på uppskattning av covern, en flirt med den unga publiken eller bara ett typiskt Dylan-skämt är inte lätt att veta. Men kul är det.

Den följs upp av ”Like a Rolling Stone” och den återkommande refrängen känns här mindre anklagande och mer uppriktigt undrande än i originalversionen. Istället för att uttrycka vrede och sarkasm tycks Dylan snarare rikta frågan till sig själv; ”How does it feel to be on your own, like a rolling stone?”

Skivan avslutas med en imponerande version av ”With God on Our Side”. Och liksom ”The Times They Are A-Changin'” (de båda låtarna är ju från samma album) låter den mer sorgsen och uppgiven än i sitt originalutförande.

Sammanfattningsvis är det här ett fint live-album men som till skillnad från övriga MTV Unplugged-skivor inte direkt ger någon ny sida av artisten. Men å andra sidan har ju Dylan varit unplugged en betydande del av sin karriär i alla fall.

Lyssna på MTV Unplugged:

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s