#37: Under the Red Sky

Under the Red Sky.jpg

 

”It’s just another record. You can only make the records as good as you can and hope they sell. Good reviews don’t hurt you, but they don’t help either.”

Låt mig börja med att säga att detta är den sista skivan i den här listan som jag är generellt kritisk mot. Fortsättningsvis ”it’s all good” (som Dylan sjunger på Together Through Life). Under the Red Sky (1990) är dock ingen speciellt bra platta. Men den är heller inte den katastrofalt misslyckade platta som kritiker brukar göra gällande.

Det skivan fått mest kritik för är texterna. För många kändes det nog rätt beklämmande – för att inte säga pinsamt – att mannen som skrivit ”Visions of Johanna”, ”Desolation Row” och ytterligare ett hundratal gåtfulla, gripande sånger som inspirerat oräkneliga poeter och låtskrivare, nu släppte en platta med titlar som ”Wiggle Wiggle” och ”Handy Dandy”.

Men då bör man komma ihåg ett par saker. Dels är de banala texterna ett högst medvetet grepp. Dylan leker med och baserar sin lyrik på gamla traditionella barnramsor, så kallade ”Mother Goose Rhymes” (han tillägnade skivan till sin då fyraåriga dotter), vilket gör att de till synes barnsliga texterna bör betraktas som naivistiska snarare än naiva.

Dels är enkelheten i språket en aning vilseledande. Inte så att texterna nödvändigtvis är djupa, men de har trots allt ett slags systematisk snårighet som faktiskt påminner lite om texterna på John Wesley Harding.

Denna snårighet ger skivan en viss charm samtidigt som den har en okomplicerad, lättvindig – nästan nonchalant – känsla över sig vilket gör att den ibland kan kännas en aning oengagerad och rutinmässig.

Skivan öppnas med tidigare nämnda ”Wiggle Wiggle” som har en rätt skön och catchy melodi och ett lekfullt och svängigt sound som sätter tonen för albumet. Intressant är att Slash från Guns N’ Roses la ett solo på den här låten, vilket dock aldrig kom med i den slutliga mixen.

Den följs upp av titelspåret ”Under the Red Sky”, vars öppnig påminner svagt om introt till ”Queen Jane Approximately” från Highway 61 Revisited. I övrigt är låten skriven lite som en barnsång och kanske är det så den ska ses (den skrevs ju trots allt till den fyraåriga dottern). Det är en fin låt som dessutom kryddas av George Harrisons slide guitar.

Nästa låt, ”Unbelievable” är å andra sidan en av de låtar som känns som om den går på rutin – hyfsat svängig och välproducerad men samtidigt tämligen oengagerad.

Därefter kommer skivans tveklöst bästa låt. ”Born in Time” har ett djupare konstnärligt värde än övriga spår och det är talande att denna låt inte är skriven för den här plattan, utan är en outtake från hans tidigare skiva, Oh Mercy. ”Born in Time” är helt enkelt en undervärderad pärla som sannolikt hade gått ett rättvisare öde tillmötes om den fått plats på ett bättre album. Och texten:

You were snow, you were rain
You were striped, you were plain
Oh babe, truer Words
Have not been spoken or broken

”T.V. Talkin’ Song” är emellertid ytterligare en ointressant och oengagerad låt. Dylan är här bekymrad över televisionens påverkan, men det hela känns klichéartat och föga övertygande.

På liknande sätt fortsätter det med ”10,000 Men”; inget är egentligen dåligt, men det är heller ingenting som direkt griper tag i en, varken musikaliskt eller textmässigt.

Ungefär samma sak kan sägas om ”2 X 2” som är ytterligare en Mother Goose Rhyme-baserad sång – behaglig och lättlyssnad men utan att engagera. Och bryggan – den är helt enkelt förfärlig!

”God Knows” är däremot ett ganska bra spår. Detta är, liksom ”Born in Time”, en låt som inte kom med på Oh Mercy. Den börjar lugnt för att så småningom byggas upp till en ganska skön rocklåt.

”Handy Dandy” hör också till skivans bättre spår och Dylan sjunger här sina Mother Goose-rim med lite mer attityd än i många av de andra låtarna på skivan. Och inte nog med det. Låten är tydligt baserad på ”Like a Rolling Stone”. Lyssna (omkring 0:40) hur Dylan fraserar ”if every bone in his body was broken he would never admit it” exakt som fraseringen av ”You’ve gone to the finest school all right, Miss Lonely / But you know you only used to get juiced in it” i ”Like a Rolling Stone”. Underbart.

Plattan avslutas med ”Cat’s in the Well”. Det är också en svängig låt i samma Mother Goose Rhyme-stil med riktigt fint gitarrspel av Stevie Ray Vaughan.

Sammanfattningsvis känns Under the Red Sky som en ganska flyktig historia. En skiva som förvisso har en viss charm, men som saknar det bestående värde som kännetecknar Dylans bättre verk. Ett slags ”Dylan light” om man så vill.

Lyssna på Under the Red Sky:

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s