#40: Down in the Groove

Down in the Groove.png

 

”Sometimes I think I have been doing this too long. I can understand why Rimbaud quit writing poetry when he was 19.”

Down in the Groove (1988) är ett spretigt hopkok av inspelningar och skivan känns våldsamt obalanserad. Detta kan förklaras av att låtarna på albumet kommer från ett halvt dussin olika inspelningstillfällen, utspridda under en tid av sex år. Vidare tog det ytterligare drygt ett år från den sista inspelningen till dess att skivan gavs ut.

Albumet har några få starka spår men sammantaget ger den ett kaosartat och förvirrat intryck. Den inleds med tre platta och intetsägande covers; ”Let’s Stick Together” av Wilbert Harrison, ”When Did You Leave Heaven?” av Walter Bullock och Richard Whiting samt ”Sally Sue Brown” av Arthur June Alexander, Earl Montgomery och Tom Stafford.

Med skivans fjärde spår uppstår så ett visst hopp i och med den fina balladen ”Death Is Not the End”. Detta är Dylans egen låt och den är en outtake från hans skiva Infidels. (Den skulle senare komma att spelas in av Nick Cave.)

Förhoppningarna som inges av det här spåret grusas emellertid snart av Dylan-låtarna som följer. Först den mediokra rock & roll-dängan ”Had a Dream About You, Baby”, följd av den katastrofala ”Ugliest Girl in the World”.

Därefter kommer ”Silvio”, vilken brukar anses som ett utmärkt undantag på skivan. Jag håller inte med. Jag tror att den helt enkelt övervärderats för att den sätts i relation till dyngan som den delar album med. Jämförd med föregående spår kan den nämligen framstå som smått fantastisk, men det kan å andra sidan vilken låt som helst. ”Silvio” är okej, varken mer eller mindre.

De tre låtarna som avslutar skivan får en att inse att Down in the Groove trots allt är en skiva som haft potential (vilken emellertid helt har slarvats bort). ”Ninety Miles an Hour (Down a Dead End Street)” hade kunnat bli riktigt bra men den förstörs av det tv-prästliknande framförandet och körsångarens skrattretande basröst.

Sedan kommer en fin (men inte fantastisk) version av den traditionella folksången ”Shenandoah” och till sist en cover på Albert E. Brumleys ”Rank Strangers to Me”. Detta är skivans bästa spår. Det är fortfarande inget spektakulärt men man känner igen innerligheten som brukar finnas i Dylans röst.

Sammanfattningsvis kan man säga att även om det finns några bra spår på skivan, så är de trots allt inget som imponerar särskilt. Ty det handlar uteslutande om den sortens låtar som Dylan kan sjunga i sömnen. Och förmodligen också gör.

Lyssna på Down in the Groove:

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s