#41: Dylan

Dylan.jpg

 

”They were just not to be used. I thought it was well understood. They were just to warm up for a tune.”

Dylan (1973) brukar generellt anses (av såväl kritiker som fans) vara hans sämsta skiva och tvivelsutan är den riktigt dålig. Fast egentligen kan knappast Dylan själv dömas till ansvar för detta, då han aldrig velat att den skulle släppas överhuvudtaget.

Dylan hade vid den här tiden (tillfälligt som det skulle visa sig) lämnat sitt skivbolag, Columbia Records, och hade ingått ett avtal med Asylum. Columbia tömde då arkiven på gamla låtar som Dylan spelat in – och kasserat – i samband med Self Portrait.

Öppningsspåret, ”Lily of the West” är skivans bästa (och egentligen enda riktigt bra) låt. Sedan följer en cover på Elvis-klassikern ”Can’t Help Falling in Love” och det är faktiskt inte så illa som man skulle kunna tro (eller tycka vid första lyssningen).

Men efter de två inledande låtarna blir det desto värre. ”Sarah Jane” och ”The Ballad of Ira Hays” är något av det sämsta Dylan har spelat in och resten av skivan är i ärlighetens namn inte bättre. Först kommer två hemska tolkningar av ”Mr. Bojangles” och ”Mary Ann”. Därefter Joni Mitchells ”Big Yellow Taxi”, Elvis Presleys ”I Fool Such as I” och så till sist en fruktansvärd version av ”Spanish is the Loving Tounge”.

Sammanfattningsvis är det här på det hela taget katastrofalt uselt och man ställer sig oundvikligen frågan: ”Vad fan tänkte karln när han spelade in det här?”

Lyssna på Dylan:

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s