#42: Shot of Love

shot-of-love

 

”Years ago they said I was a prophet. I used to say, ‘No I’m not a prophet.’ They say, ‘Yes you are, you’re a prophet.’ I said, ‘No it’s not me.’ They used to say ‘You sure are a prophet.’ They used to convince me I was a prophet. Now I come out and say Jesus Christ is the answer. They say, ‘Bob Dylan’s no prophet.’ They just can’t handle it.”

Shot of Love (1981) är den tredje och sista skivan i Dylans kristna trilogi (de två första är Slow Train Coming och Saved). Medan Slow Train Coming utmärktes av ett slags glädjerus av den nyfunna tron och Saved prisade Guds storhet, så karaktäriseras Shot of Love istället av ilska, frustration och bitterhet.

Skivan inleds med titelspåret, ”Shot of Love”. I denna musikaliskt svaga låt hör vi en Bob Dylan som går på och orerar över allt som (enligt honom) är dåligt här i världen.

Nästa spår, ”Heart of Mine”, är förvisso en bra låt. Emellertid är den uselt framförd. Det här är Dylan när han sjunger som sämst – gällt och kraftlöst. Jag rekommenderar istället att man lyssnar på live-versionen från samlingsalbumet Biograph (eller varför inte Ulf Lundells svenska cover av låten, ”Hjärtat mitt” från 1984).

Efter ”Heart of Mine” fortsätter Dylans bitterhet med ”Property of Jesus”. Det här är en riktigt tråkig låt i vilken Dylan kritiserar (på gränsen till fördömer) icke-troende som inte delar hans syn på världen.

”Lenny Bruce” är om möjligt ännu tråkigare. I denna låt finns förvisso ingen bitterhet eller ilska. Istället är den en hyllning till komikern Lenny Bruce. Men det klichéartade sätt på vilket denna komiker görs till en messiasfigur blir mer än lovligt patetiskt.

Även nästa låt, ”Watered-Downed Love” är musikaliskt helt ointressant och textmässigt är det en bitter redogörelse över att människor inte förstår eller vill ha äkta kärlek.

”The Groom’s Still Waiting at the Altar” är inte heller någon bra låt. Det är en bluesrock-dänga som närmast kan beskrivas som ett skramligt plagiat av Dylans sextiotalsklassiker ”Highway 61 Revisited”.

Därefter blir det återigen evangelistiskt med den medelmåttiga ”Dead Man, Dead Man” och lika ointressanta är ”In the Summertime” och ”Trouble”.

Men så plötsligt händer det. På klassiskt Dylan-manér visar han att genialiteten alltid finns där inom honom. Efter nästan 40 minuter av spår som pendlat mellan att vara i bästa fall medelmåttiga och i värsta fall usla, så kommer den kolossalt mästerliga ”Every Grain of sand”.

Och detta är helt i klass med det vackraste Dylan har skrivit. Textmässigt är det ett fenomenalt poem fullt med bibliska referenser men också vackra metaforer som lika gärna kan tolkas med sekulära öron. Musikaliskt är den precis lika vacker som lyrikmässigt och munspelssolot är fullkomligt enastående.

Sammanfattningsvis kan ”Every Grain of Sand” inte rädda albumet i övrigt. Men den kan få oss att förlåta det.

Lyssna på Shot of Love:

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s