#32: Fallen Angels

Fallen Angels.jpg

 

”Right from the beginning, Sinatra was there with the truth of things in his voice. His music had an influence on me, whether I knew it or not. He was one of the very few singers who sang without a mask.”

Fallen Angels (2016) är en uppföljare till Shadows in the Night (2015) på samma sätt som World Gone Wrong (1993) var en uppföljare till Good as I Been to You (1992). Medan de båda 90-talsplattorna bestod av covers på gamla blues- och folksånger innehåller skivorna från 2015 och -16 så kallade ”American standards”, tidigare inspelade av Frank Sinatra.

Men även om Dylan med Fallen Angels följer upp sin platta från året innan i samma stil, så är detta i jämförelse med Shadows in the Night en aning lättviktigt. Det går dock inte att ta miste på att Dylan tolkar låtar som han verkligen älskar – och han gör det bra.

Redan det inledande spåret, ”Young at Heart”, vittnar dock om att det här är en skiva med en lättsammare ton än Shadows in the Night. Icke desto mindre är öppningsspåret en av höjdpunkterna på skivan och det är smått förtjusande och – på mer än ett sätt – ganska oemotståndligt att höra den 75-årige mannen sjunga om att man inte är äldre än man gör sig.

Nästa låt, ”Maybe You’ll Be There”, kunde emellertid ha varit en outtake från den vemodigare och känslosammare Shadows in the Night. Den följs av ”Polka Dots and Moonbeams” som får ett fint men lättsamt countrykomp.

Det fortsätter med ”All the Way” och Dylan sjunger Sinatras hit från 1943 på ett utomordentligt sätt. Nästa låt, ”Skylark”, är däremot den enda låten på skivan som Frank Sinatra inte spelat in. Dylan gjorde dock rätt i att spela in den (och det borde Sinatra också ha gjort).

”Nevertheless” blir i Dylans tappning en fin countrytryckare och ”All or Nothing at All” framförs med en charmerande romanistisk beslutsamhet. ”On a Little Street in Singapore” är ett av skivans mer obskyra spår, ändå ett av de bättre, medan ”It Had to Be You” hör till skivans svagaste, och ger ett aningen karaoke-artat intryck.

”Melancholy Mood” är däremot en av skivans höjdpunkter och det är lätt att se varför den valdes som singel. Och i ”That Old Black Magic” kan man nästan skönja sambatakter samtidigt som den för tankarna till Elvis Presleys 60-talsmaterial.

Avslutningsspåret är (som så ofta på Dylans album) en fullträff. ”Come Rain or Come Shine” är ett av de få tillfällen på albumet när Dylan når det känslomässiga djup som fanns på Shadows in the Night.

Medan Shadows in the Night gav känslan av kärlekskrankhet i en bar i den sena timmen, är Fallen Angels mer av en nattlig promenad genom storstaden med den kärlek som sörjs på den föregående plattan.

Sammanfattningsvis är Fallen Angels ett behagligt och välgjort album, men som oundvikligen förhåller sig till Shadows in the Night som en lättare och svagare lillebror.

Lyssna på Fallen Angels:

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s