#31: Together Through Life

Together Through Life.jpg

 

”Back then I was listening to Son House, Leadbelly, the Carter family, Memphis Minnie and death romance ballads. As far as songwriting, I wanted to write songs like Woody Guthrie and Robert Johnson. Timeless and eternal. Only a few of those radio ballads still hold up and most of them have Doc Pomus’ hand in them. ‘Spanish Harlem’, ‘Save the Last Dance for Me’, ‘Little Sister’ … a few others. Those were fantastic songs. Doc was a soulful cat. If you said there was a little bit of him in ‘This Dream of You’ I would take it as a compliment.”

Together Through Life (2009) är ett intressant album. Jag skulle vilja beskriva det som den senare Dylans Nashsville Skyline. Inte direkt så att albumen påminner om varandra musikaliskt. Parallellen är istället dessa båda albums respektive plats i Dylan-diskografin.

Efter att Dylan i mitten på 60-talet släppt de tre mästerverken Highway 61 Revisited, Blonde on Blonde och John Wesley Harding, kom sedan Nashville Skyline. Medan de tre förra var banbrytande och fulla med snårigt poetiska texter, var Nashville Skyline ett anspråkslöst album bestående av välgjorda, men tillsynes banala kärlekssånger. Och även om Nashville Skyline aldrig kunnat mäta sig med Blonde on Blonde, så är det ett av Dylans mest oemotståndliga album.

Together Through Life förhåller sig på ett motsvarande sätt till Dylans mer sentida album, Time Out of Mind, Love and Theft och Modern Times. Och medan Nashville Skyline präglades av ett påtagligt country-sound så består Together Through Life musikaliskt av Tex Mex-musik och Cajun-influerad blues. Hela skivan har ett sound som från en dammig håla på gränsen mellan USA och Mexiko, och med ett konsekvent (om ibland subtilt) tema av tvåsamhet.

Och även om Together Through Life inte heller har den omedelbara klassikerpotential som exempelvis Love and Theft eller Modern Times, så har den en opolerad råhet som i kombination med utomordentligt musikaliskt hantverk gör den till en riktigt bra platta.

Skivans första spår, ”Beyond Here Lies Nothin'”, är på flera sätt en paradoxal låt. Bara en sådan sak som att Dylan öppnar med den banala textraden, ”Oh well I love you, pretty baby” och lyckas få det att låta både naturligt och nyskapande. Dessutom samsas på ett märkligt sätt bluesriff, dragspelsslinga och flamencotakt på ett sätt som borde vara omöjligt. Och som om detta inte vore nog är låten dessutom trallvänlig och en given singel. Gåtan vid namn Bob Dylan i ett nötskal.

Nästa låt, ”Life Is Hard”, är en finstämd och sentimental ballad, perfekt kontrasterad av Dylans hest viskande röst. Detta spår kan med facit i hand ge en föraning om vad som komma skulle på Shadows in the Night några år senare.

”My Wife’s Hometown” är en skön Chicago-blues (tillika en variation på Willie Dixon’s sång, ”I Just Want to Make Love to You”) med typiskt Dylan-humoristiska textrader som: ”Well there’s reasons for that and reasons for this / I can’t think of any just now, but I know they exist”.

Därefter följer den charmiga Tex Mex-balladen, ”If You Ever Go to Houston”. Som kuriosa kan nämnas att Dylans allra första skivframträdande (alltså innan hans egen debutplatta släpptes) var när han som tjugoåring spelade munspel på spåret ”Midnight Special” på Harry Belafontes platta med samma namn. Och den låten innehåller textraden: ”If you ever go to Houston, boy, you better walk right”.

”Forgetful Heart” är en av skivans absoluta höjdpunkter. Det är en suggestiv mixtur av rå gitarr, banjo och dyster lyrik, och det hela låter som det skulle kunna ha varit en outtake från Time Out of Mind.

Men om det förra spåret var en höjdpunkt på skivan så är ”Jolene” det rakt motsatta. Detta är riktigt slätstruket och jag skulle inte bli imponerad ens om detta åstadkommits av ett pub-band på Bryggeriet i Skara.

Som väl är kompenseras bottennappet av ett annat av skivans toppspår. ”This Dream of You” har mycket av Dylans 70-talssound över sig. Med stråkar och mexikanska influenser låter det som en blandning av skivorna Pat Garret & Billy the Kid och Desire.

Skivan avslutas med tre cajundoftande spår som alla håller hög klass. ”Shake Shake Mama” är en rivig blues med påtaglig sydstatskänsla. ”I Feel A Change Comin’ On”, låter som ett slags Nashville Skyline med cajun-dragspel, och den slutliga ”It’s All Good” är en John Lee Hooker-aktig boogie, också den med kraftig Louisiana-känsla

Sammanfattningsvis är Together Through Life inte en skiva som du direkt faller pladask för. Men gör dig själv en tjänst. Luta dig fram för att lyssna ordentligt! Om du lutar dig tillräckligt mycket och tillräckligt länge, så kommer du så småningom falla. Och falla ganska hårt.

Lyssna på Together Through Life:

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s