#25: Good as I Been to You

Good as I Been to You.jpg

 

”It happened by chance. I needed a short time to record these songs; these songs are really important to me, followed me during all these years so I’ve treated them as if they were my songs, not like covers. It took a short time, you know these are folk songs and do not need to many ornaments.”

Good as I Been to You (1992) var det första av Dylans album som inte innehöll en enda låt skriven av honom själv. Istället bestod den av gamla folklåtar, de flesta så kallade traditionals. Det var också hans första akustiska album på 28 år.

Han återvände här till sina rötter: det är hans röst, hans gitarr och hans munspel. Det är avskalat, naket, ömt och intimt. Och han framför alla tretton sångerna på skivan med en precision och respekt som är häpnadsväckande.

Hela skivan ger ett intryck av förtrolighet. Man får en känsla av att uppleva hur det skulle vara att höra Dylan backstage, sittandes för sig själv eller tillsammans med en eller två personer. Och hans röst är fantastisk. På något vis har han lyckats ge varje sång på skivan en alldeles egen röst, var och en unik och perfekt för respektive sång. En enastående prestation.

Skivan öppnas med den traditionella folklåten ”Frankie and Albert”. Dylan framför den utmärkt med en bluesig röst och han undviker att hamna i fällan att göra låten teatralisk. Hans osentimentala sätt att beskriva historien och sjunga refrängen gör hela låten. Dessutom bjuder Dylan här på ett utomordentligt flinkt gitarrspel.

Nästa låt, ”Jim Jones” är skivans bästa. Det är en traditionell australiensisk folksång, berättad ur förstapersonsperspektiv. Berättaren Jim Jones döms till att bli straffånge och deporteras till Botany Bay som var Australiens första straffkoloni. Under resan blir skeppet angripet av pirater, men besättningen lyckas hålla dem tillbaka och berättaren konstaterar att han skulle ha anslutit sig till piraterna (eller rentav drunknat i havet) hellre än att kommit fram till Botany Bay.

Sista versen beskriver fångarnas straffarbete och förödmjukande liv i straffkolonin, och hur berättaren planerar (eller om det bara är hopplösa drömmar) att rymma och ansluta sig till traktens bushrangers (fredlösa förrymda straffångar som gömde sig i bushen) och därefter hämnas på sina plågoandar.

Dylans porträtt av Jim Jones är fullkomligt enastående och på sätt och vis har hans röst aldrig varit vackrare. Den hyser en sårbarhet som förmedlar all den rädsla och desperation som en sådan som Jim Jones måste ha känt inför sitt öde.

Därefter kommer ”Blackjack Davey” som ursprungligen är en gammal skotsk ballad även känd som ”The Raggle Taggle Gypsy”. Det är en rätt mörk historia om en ung hustru som lämnar sin man och sitt barn för att följa sin åtrå för landstrykaren Blackjack Davey. Liksom i ”Frankie and Albert” håller sig Dylan så att säga ur vägen för sången och låter den tala för sig själv.

”Canadee-I-O” är även det en fin traditionell folksång, skriven i England eller Kanada i början av 1800-talet. Den är en aning ljusare, både i text och melodi och Dylan brister ut i högre toner än på övriga sånger.

”Sittin’ on Top of the World” bjuder på ett förstklassigt samspel mellan Dylans sorgsna munspel, bluesiga gitarr och desperata sång, och därefter följer ”Little Maggie”, en låt som förr var en populär bluegrass-standard. I Dylans version får den något av rockabillykänsla, men den tillhör trots allt inte skivans starkare spår.

Sedan kommer Stephen Fosters ballad från 1854, ”Hard Times”. Det är en mycket vacker sång. Den är full av empati och är adresserad till de ”fattiga och utmattade” i vår omgivning, och den fina lyriken känns idag – sina 160 år till trots – lika aktuell som någonsin:

Let us pause in life’s pleasures and count its many tears
While we all sup sorrow with the poor
There’s a song that will linger forever in our ears
Oh, hard times, come again no more
It is the song, the sigh of the weary
Hard times, hard times, come again no more
Many days you have lingered all around my cabin door
Oh hard times, come again no more

Dylan har själv skrivit flera sånger på samma tema (exempelvis ”Chimes of Freedom” och ”Ring Them Bells”) med långt mer förfinad lyrik, men Stephen Fosters enkla vädjan om att inte glömma de medmänniskor som har det svårt besitter en stor kraft i all sin enkelhet.

Därefter rockar Dylan loss med en gammal blues-standard, ”Step It Up and Go”. Det är rivigt, det är svängigt, det är bra.

Sedan fortsätter det med en version av ”Tomorrow Night”. Det är en version som (i jämförelse med exempelvis Elvis version från 1965) är väldigt enkel och avskalad, vilket förstärker känslan av övergivenhet. Den framförs mycket passionerat och både munspel och sång förmedlar våndan av att befinna sig i ett romantiskt limbo.

”Arthur McBride” är en annan av skivans höjdpunkter. Det är en gammal folksång från de brittiska öarna, av typen ”anti-recruiting song”. Den lättsamma melodin kontrasterar på ett effektfullt sätt till den ganska våldsamma berättelsen, och liksom i ”Jim Jones” så är det inte Dylan man hör sjunga – det är Arthur McBrides kusin.

”You’re Gonna Quit Me” är en enkel blues som absolut inte tillhör de spår som lämnar de mest bestående intrycken från skivan, även om den har sin charm.

”Diamond Joe” är en cowboy-ballad om en ranchägare som behandlar sina anställda illa. Det är underbart hur Dylan levererar den roliga slutklämmen utan minsta ironi:

And when I’m called up yonder and it’s my time to go
Give my blankets to my buddies, give the fleas to Diamond Joe

Skivan avslutas så med ”Froggie Went A-Courtin”, en engelsk folksång med barnvisekaraktär. Det är paradoxalt nog rätt oemotståndligt och man kan utan vidare se framför sig hur en samling barn sitter på golvet runt Dylan och ivrigt väntar på att få höra nästa roliga vers.

Det är en intressant tillfällighet (om det nu är en tillfällighet) att Dylan återvände till sina akustiska folkmusikrötter exakt 30 år efter att han släppte sin första platta, vilken ju också bestod av musik av det här slaget.

Att han återgick till dessa rötter just när MTV Unplugged-trenden var som störst skulle också kunna ses som att han såg sin chans att hoppa på det akustiska tåget. Men som bekant körde Bob Dylan akustiskt årtionden innan MTV gjorde det hippt (och dessutom inspirerade han senare generationer av singer/songwriters att köra elektriskt).

Sammanfattningsvis är alltså Good as I Been to You snarare ett prov på att det är Bob Dylan som praktiskt taget byggt tåget.

Lyssna på Good as I Been to You:

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s