#26: Shadows in the Night

shadows-in-the-night

 

”I don’t see myself as covering these songs in any way. They’ve been covered enough. Buried, as a matter a fact. What me and my band are basically doing is uncovering them. Lifting them out of the grave and bringing them into the light of day.”

När Bob Dylan annonserade att hans nästa album skulle bli en coverplatta, bestående av klassiska popsånger från första hälften av 1900-talet, så kallade ”American standards” (alla vid ett eller annat tillfälle tolkade av Frank Sinatra) var det svårt att veta vad man skulle vänta sig. Min farhåga var att det skulle kunna bli lite som att höra en gammal (och något överförfriskad) morbror som fram emot småtimmarna på en 75-årsfest får för sig att framföra en Sinatra-låt på karaokeanläggningen.

Men som så ofta med Bob Dylan så överraskar han rejält. Det första Shadows in the Night (2015) bjuder på i det fenomenala öppningsspåret, ”I’m a Fool to Want You”, är en pedal steel guitar. Alltså inte några smäktande blåsinstrument, ingen vispande virveltrumma, utan en steel guitar!

Detta är genialiskt och sätter tonen för hela skivan. Istället för det (för denna sorts låtar) så typiska orkester-soundet, blir det otroligt sparsmakat och närvarande. Och som Dylan själv sa i samband med tillkännagivandet:

”We knew these songs extremely well. It was all done live. Maybe one or two takes. No overdubbing. No vocal booths. No headphones. No separate tracking, and, for the most part, mixed as it was recorded. I don’t see myself as covering these songs in any way. They’ve been covered enough. Buried, as a matter a fact. What me and my band are basically doing is uncovering them. Lifting them out of the grave and bringing them into the light of day.”

Och så fort Dylan börjar sjunga slås man av något annat. Vad har hänt med karlns röst? Efter att de senaste åren ha låtit som en kråka som käkat sandpapper och lim (inte för att det på något vis behöver vara dåligt) har han nu en röst som låter klarare och renare än på tjugo år.

Trots detta är han inte i närheten av den countrylika crooning som han ibland använt sig av när han gjort covers. Det här låter mer som Dylans egen röst än någonsin Nashville Skyline. Och det är med en fantastisk återhållen känsla han levererar textrader som: ”To seek a kiss not mine alone / To share a kiss that the Devil has known”.

När du lyssnar på skivan känns det som att du är bartendern i en sådan där opersonlig men hemtrevlig bar i Boston, Chicago eller Baltimore. Klockan är lite efter stängning, alla har gått hem. Alla utom en gammal man som sitter kvar vid bardisken, lätt berusad, och lättar sitt kärlekskranka hjärta medan du räknar kassan. Exakt så känns det.

Öppningsspåret följs av ”The Night We Called It a Day”, och förutom de två framträdande rösterna (Dylans stämband och Donny Herrons pedal steel) så anar man här även subtila blåsinslag.

Nästa låt, ”Stay with Me”, förvandlar Dylan till en blandning mellan blues och till psalm förklädd kärleksballad och ”Autumn Leaves” har en kolossalt genomträngande sorgsenhet över sig. ”Why Try to Change Me Now” och ”Some Enchanted Evening” är emellertid en aning stela och saknar den nerv som föregående spår har.

Med den lite spöklika countryballaden ”Full Moon and Empty Arms” tar det sig dock igen och även om texten beskriver hopp om återförening, så vittnar Dylans röst med all tydlighet om att han egentligen inte hyser något sådant hopp.

Dylan fortsätter sedan med att ge låten ”Where Are You?” rättvisa på ett sätt som ingen gjort tidigare. I jämförelse får han det att framstå som om Sinatra sjöng om en borttappad favorittändare.

”What’ll I Do” låter som något Dylan kunde ha framfört som grabb på 50-talet med sitt band på skoldanserna. Och det sista spåret, ”That Lucky Old Sun” blir en storartad gospel-folk-psalm och en värdig avslutning på ett utmärkt album. Hela skivan kännetecknas av nostalgi över förlorad kärlek, trånande och ibland ånger. Men där finns ingen bitterhet.

Sammanfattningsvis skulle man kunna kritisera denna skiva för att ha vissa drag av gammal farfar på släktkalas som sjunger ballader om längtan och kärlek från sin förlorade ungdom. Samtidigt kan man hylla skivan – av exakt samma anledning.

Lyssna på Shadows in the Night:

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s