#28: Slow Train Coming

Slow Train Coming.jpg

 

”The songs that I wrote for the Slow Train album frightened me … I didn’t plan to write them … I didn’t like writing them. I didn’t want to write them.”

Slow Train Coming (1979) är den första skivan i Dylans kristna trilogi (den skulle följas av Saved och Shot of Love) och det är tveklöst den platta som känns mest ärlig och uppriktig av de tre. Utan att känna till skivans religiösa karaktär hade Mark Knopfler tackat ja till att medverka på skivan (Bob Dylan kontaktade honom efter att ha hört Sultans of Swing) och hans gitarr bidrar på ett mycket positivt sätt.

Men även om Slow Train Coming känns äkta är det samtidigt en ojämn skiva. Den är oerhört välproducerad på samma gång som flera av låtarna är mediokra och har åldrats dåligt. Flera av texterna känns fattiga samtidigt som Dylans röst är som allra bäst.

Öppningsspåret, ”Gotta Serve Somebody”, blev en hit och genererade också en grammis (trots att Dylan släppt hundratals låtar som är i klass med eller bättre än denna). Det är hursomhelst en skön låt med ett motsägelsefullt släpigt driv.

”Precious Angel” är en kolossalt vacker sång och den har ett countrydoftande arrangemang som för tankarna till Nashville Skyline. Låten har förstås mängder av bibliska referenser men dessa överskuggar inte textens uppenbara passion av mer världsligt slag:

You’re the queen of my flesh, girl
You’re my woman, you’re my delight
You’re the lamp of my soul, girl
You torch up the night

Och refrängen (”Shine your light, shine your light on me / I just can’t make it by myself / I’m a little too blind to see”) är fullkomligt hjärtslitande.

”I Believe in You” är också en låt med religiöst tema som samtidigt är lätt att tolka ur ett köttsligt perspektiv, med rader som, ”I believe in you / Even on the morning after” och Mark Knopflers gitarr bidrar starkt.

Titelspåret, ”Slow Train”, hjälps även den upp av Mark Knopfler. Hans gitarr – liksom låtens text – är arg och andas vedergällning. Det här är något av en ”Blowin’ in the Wind” à la Stevie Wonder.

”Gonna Change My Way of Thinking” är ett av skivans mindre lyckade spår. Det känns som ett oinspirerat Rolling Stones-plagiat, och jag får en känsla av: ”Och Herren sade till Bob: ‘Varde koklocka'”, eller något åt det hållet.

”Do Right to Me Baby (Do Unto Others)” är inte heller bra. Det är en medioker och ointressant redogörelse av gyllene regeln, varken mer eller mindre. Inte heller ”When You Gonna Wake Up” imponerar även om den har intressanta inslag i form av funk- och discoinfluenser.

”Man Gave Names to All the Animals” är snarast att betrakta som en reggaedoftande barnsång. Man skulle kunna se det som Dylans ”Yellow Submarine”.

Det avslutande spåret, ”When He Returns”, är skivans starkaste låt. Eller kanske snarare skivans starkaste framförande. För varken text eller melodi eller är egentligen något exceptionellt med Dylan-mått mätt. Men det spelar ingen roll. För när Dylan sjunger en sång som han tror på har han en kraft och ett djup och en skönhet i rösten som är fullkomligt häpnadsväckande.

När Dylan sjunger på det viset är han världens bästa sångare. Ingen är bättre. Faktum är att ingen ens kommer i närheten. Den komplexitet och den känsla som han frambringar är fullkomligt oöverträffad. För en gångs skull bryr jag mig inte om texten på en Dylan-låt. Faktum är att jag knappt hör texten. Jag hör en röst.

Sammanfattningsvis är det här en ojämn platta som stundom är riktigt dålig men som under sina bästa ögonblick är rent fantastisk.

Lyssna på Slow Train Coming:

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s