#18: Modern Times

Modern Times.jpg

 

”Well, you have to understand that I’m not a melodist… My songs are either based on old Protestant hymns or Carter Family songs or variations of the blues form. What happens is, I’ll take a song I know and simply start playing it in my head. At a certain point, some words will change and I’ll start writing a song.”

Modern Times (2006) fick mycket fina recensioner när den kom, samtidigt som den skapade viss debatt. Debatten gällde att Dylan stod som upphovsman till samtliga spår. Det är nämligen så att det inte finns en enda låt på skivan som inte i olika grad (men alltid odiskutabelt) anspelar, bygger på eller lånar från andra melodier och texter.

Något juridiskt problem innebar det dock inte med tanke på de tidigare verkens ålder och Dylan själv har aldrig hymlat i frågan. Tvärtom sa han exempelvis i en intervju 2004:

”Well, you have to understand that I’m not a melodist… My songs are either based on old Protestant hymns or Carter Family songs or variations of the blues form. What happens is, I’ll take a song I know and simply start playing it in my head […] I’ll be playing Bob Nolan’s ‘Tumbling Tumbleweeds’, for instance, in my head constantly – while I’m driving a car or talking to a person or sitting around or whatever. People will think they are talking to me and I’m talking back, but I’m not. I’m listening to a song in my head. At a certain point, some words will change and I’ll start writing a song.”

Flera av låtarna innehåller dessutom textmässiga paralleller till den romerske skalden Ovidus som levde från 43 f.Kr. till 17 eller 18 e.Kr.

Skivan öppnas med den riktigt sköna ”Thunder on the Mountain”. Gitarriffet och melodin tycks bygga på Chuck Berrys ”Let It Rock”, men det är bara en av flera anspelningar på andra verk som ”Thunder on the Mountain” innehåller.

Exempelvis är andra versen intressant på flera sätt. Dels det kuriösa omnämnandet av Alicia Keys. Dels den uppenbara referensen till Memphis Minnies gamla sång, ”Ma Rainey” (vilken handlar om en av de tidigaste bluessångerskorna). Memphis Minnie sjunger i denna:

I was thinking about Ma Rainey, wonder where could Ma Rainey be
I been looking for her, even been ‘n old Tennessee

Dylan i sin tur sjunger:

I was thinkin’ ‘bout Alicia Keys, couldn’t keep from Crying
When she was born in Hell’s Kitchen, I was living down the line
I’m wondering where in the world Alicia Keys could be
I been looking for her even clear through Tennessee

Intressant i sammanhanget är att Alicia Keys föddes (mycket riktigt i Hell’s Kitchen, New York) 1981. Vid den tiden befann sig Dylan mitt i sitt nykristna uppvaknande och var just i färd med att spela in albumet Shot of Love.

Dylan sjunger också en textrad som lyder, ”I’ve been sitting down studying the art of love” vilken anspelar på ett av Ovidus mest berömda verk, Ars amatoria, vilket betyder just Kärlekskonsten eller The Art of Love.

Nästa låt, ”Spirit on the Water” har närmast karaktären av loungemusik och den trallvänliga melodin kontrasteras av en text av betydligt dystrare slag:

I wanna be with you in paradise
And it seems so unfair
I can’t go to paradise no more
I killed a man back there

Och Dylans röst, på samma gång nasal och guttural, är perfekt till låten. Vi kan även här notera att det i den romerske poeten Ovidus verk, Brev från Svarta havet, finns en rad som i engelsk översättning lyder, ”Can’t believe these things would ever fade from your mind”, medan Dylan sjunger, ”I cannot believe these things could fade from your mind”.

”Rollin’ and Tumblin'” är en blues-standard som bland annat Muddy Waters (med ett liknande arrangemang) hade en hit med. Med undantag för första versen är emellertid texten i Dylans version helt och hållet hans egen.

Den otroligt vackra ”When the Deal Goes Down” har en melodi som är baserad på ”Where the Blue of the Night (Meets the Gold of the Day)” med Bing Crosby. Dylans text om ånger och försoning är underbar:

I laugh and I cry and I’m haunted by
Things I never meant nor wished to say
The midnight rain follows the train
We all wear the same thorny Crown
Soul to soul, our shadows roll
And I’ll be with you when the deal goes down

”Someday Baby” är i sin tur baserad på en gammal standard som kan spåras till ”Worried Life Blues”, vilken spelats in av Sleepy John Estes och i olika versioner även av Lightnin’ Hopkins och Muddy Waters. Den är ibland omnämnd som ”Trouble No More”, och tillskrivs ofta Muddy Waters.

Den makalöst fina balladen ”Workingman’s Blues #2” är en av skivans höjdpunkter. Dylan sjunger om problemen med arbetslöshet och outsourcing i dagens USA. Han undviker dock att göra det hela till en föreläsning eftersom han berättar om problemen genom ögonen på en huvudperson med mänskliga (och inte alltigenom sympatiska) drag.

Och ska vi titta på referenser och anspelningar till andra sånger så är ”Workingman’s Blues #2” ett veritabelt smörgåsbord. Om vi börjar med vad Dylan sjunger i refrängen (”Meet me at the bottom, don’t lag behind / Bring me my boots and shoes”) så kan detta härledas till jazz-sångerskan June Christys sång, ”June’s Blues”, från 1946 vilken innehåller raden, ”Meet me in the bottom, bring me my boots and shoes”.

En variant av textraden (”Meet me in the bottom, bring me my running shoes”) förekommer också i ”Down in the Bottom” med Howlin’ Wolf (som i sin tur är en variation på ”Rollin’ and Tumblin'”, det vill säga öppningsspåret på Modern Times!) Och en liknande variant sjungs av Big Joe Williams (”Meet me around the corner, bring me my boots and shoes”) i låten ”Meet Me Around the Corner”.

Dessutom sjunger Dylan i en vers, ”I sleep in the kitchen with my feet in the hall”, vilket kan härledas till Robert Johnsons ”They’re Red Hot” som innehåller raderna, ”I got a girl, say she long and tall / She sleeps in the kitchen with her feets in the hall”.

Och som om detta inte vore nog har vi även i denna låt en referens till Ovidus. I sitt verk Trista: Klagosånger skriver den romerske skalden raderna, ”No one can ever claim / That I took up arms against you”, medan vi i ”Workingman’s Blues #2” finner, ”No one can claim / That I ever took up arms against you”.

Slutligen kan man fundera över varför låten fått tillägget ”nummer två” (#2). Möjligen kan det vara en hänsyftning till att Merle Haggards låt, ”Workin’ Man Blues” från 1985 skulle utgöra #1. Vem vet…

”Beyond the Horizon” är en fin liten sång som till melodi och struktur bygger på låten ”Red Sails in the Sunset” från 1935 vilken spelats in av bland andra Billy Vaughn och Bing Crosby.

Sedan kommer albumets bästa spår. ”Nettie Moore” är en fantastisk låt och den pulserande rytmen bultar som hjärtslag genom hela låten och leder fram den vackra och vemodiga refrängen:

Oh, I miss you Nettie Moore
And my happiness is o’er
Winter’s gone, the river’s on the rise
I loved you then and ever shall
But there’s no one left here to tell
The world has gone black before my Eyes

En del av denna refräng (liksom låttiteln) är tagen från ”Gentle Nettie Moore”, en gammal låt med Sons of the Pioneers, vilken går:

Oh, I miss you Nettie Moore
And my happiness is over
While a spirit sad around my heart has come
And the busy days are long
And the nights are lonely now
For you’re gone from our little cottage home

Dessutom parafraserar Dylan sig själv från den traditionella folksången ”Moonshiner” som han spelade in 1963 och som finns att tillgå på samlingen The Bootleg Series Vol. 1–3 (Rare & Unreleased) 1961–1991. I den sjöng han, ”If whiskey don’t kill me, I don’t know what will”, vilket i ”Nettie Moore” omskrivs till, ”They say whiskey will kill ya, but I don’t think it will”.

”The Levee’s Gonna Break” är baserad på ”When the Levee Breaks” av Kansas Joe McCoy och Memphis Minnie. Även här har Dylan en textrad (”Some people got barely enough skin to cover their bones”) som refererar till Ovidus Klagosånger (”There’s barely enough skin to cover my bones”).

Skivan avslutas så med den enastående ”Ain’t Talkin'”. Det är en mörk och suggestiv sång med en närmast hotfullt olycksbådande stämning. Refrängen härrör från bluegrasslåten ”Highway of Regret” med Ralph Stanley vars refräng lyder:

Ain’t talking, just Walking
Down that highway of regret
Heart’s burning, still yearning
For the best girl this poor boy’s ever met

Och en av textraderna (”Every nook and cranny has it’s tears”) återfinns för övrigt även i Trista av Ovidus.

Det här är på många sätt ett makalöst album. Det är som att Dylan har tagit delar från en mängd gamla byggnader – en tegelsten här, en bräda där (och ibland hela väggar eller husgrunder) – och sedan byggt nytt hus med en arkitektur som är fullkomligt tidlös.

Sammanfattningsvis är Modern Times ett episkt album av en poetisk mästertjuv, och ett ypperligt exempel på Dylans tidlöshet.

Lyssna på Modern Times:

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s