#19: World Gone Wrong

World Gone Wrong.jpg

 

”There won’t be songs like these anymore. Factually there aren’t any now.”

World Gone Wrong (1993) är en uppföljare till folkalbumet Good as Been to You, som Dylan släppt året innan, och i samma stil. För mig har dock World Gone Wrong alltid förhållit sig till Good as I Been to You såsom Highway 61 Revisited förhåller sig till Bringing It All Back Home. Det vill säga, den är ett påfallande bättre album än sin föregångare – men föregångaren var en nödvändighet för att World Gone Wrong (respektive Highway 61 Revisited) skulle kunna bli till.

Den nakenhet, ömhet och intimitet som präglade Dylans röst (och för övrigt hela skivan) på Good as I Been to You finns kvar, men har otroligt nog förstärks med ytterligare en dimension av närvaro och djup. Rösten och gitarren samverkar på ett sätt och med en sådan närhet till varandra att det känns felaktigt att säga att den ena ackompanjerar den andra. De är inseparabla och utgör ett gemensamt uttryck för sångarens känslor och sinnesstämning.

Och det är inte precis någon lättsam sinnesstämning. Albumet består uteslutande av mörka blodiga redogörelser från kärlekens och livets frontlinjer. Alla sångerna är gravallvarliga berättelser om förlorad kärlek, sorg och oförrätt. Och till och med ond bråd död. Det är tårar, blod, svartsjuka och vrede. (Två av låtarna – ”Love Henry” och ”Stack A Lee” – skulle Nick Cave komma att spela in egna versioner av på sitt album Murder Ballads ett par år senare.)

Skivan inleds med titelspåret, ”World Gone Wrong” och öppningen är fullkomligt förkrossande. Gitarren. Rösten. Hur bär han sig åt? Det är innerligt. Det är mästerligt.

Nästa spår, ”Love Henry”, är en mycket vacker version av den gamla skotska folkballaden ”Young Hunting”. Denna sång kan spåras tillbaka till 1700-talet och Dylan lyckas till och med få det ålderdomliga språket (”she murdered mortal he”, ”she plunged him into well water, where…” etc.) att falla sig naturligt. I februari 1996 skulle Nick Cave komma att göra en tolkning av denna traditionella låt, då med titeln ”Henry Lee”.

”Ragged & Dirty” är en gammal sydstatsblues från 1920-talet, och som gjordes populär av bluesmusikern Willie Brown i början av 1940-talet. Det är bra men inte ett av albumets utmärkande spår.

Det är däremot ”Blood in My Eyes”. Dylan är en av få män som kan sjunga om sexuellt begär utan att göra det trivialt eller billigt. Detta råa men känslosamma bluesnummer för tankarna till en mörk och svårmodig variation på ”Corrina, Corrina”, som Dylan spelade in på albumet The Freewheelin’ Bob Dylan exakt 30 år tidigare.

”Broke Down Engine” är en blues som Blind Willie McTell spelade in 1931. Det är ett energiskt spår, fullt av aggressiva undertoner och sexuella anspelningar. Och hur underbart är det inte när man i den femte versen hör sångaren desperat (men musikaliskt) banka på hennes dörr?

Nästa spår, ”Delia” är en klassisk sång från tidigt 1900-tal. Den sägs vara inspirerad av mordet på Delia Green, en fjortonårig afroamerikansk flicka som sköts till döds i Georgia på juldagen 1900. Denna sång har tolkats i en mängd versioner men kan sägas förekomma i två grundvarianter.

Den ena versionen, vanligtvis tillskriven Blake Alphonso Higgs, är känd som ”Delia’s Gone”. Den berättas explicit ur mördarens perspektiv och har bland andra spelats in av Johnny Cash. Dylan har dock valt den andra versionen, vanligtvis tillskriven Blind Willie McTell, och känd som endast ”Delia”. Denna version är mer mångtydig i sitt berättarperspektiv.

När andra tolkare av denna sång sjunger att, ”Delia’s gone” tar Dylan det ett steg längre. Hans refräng deklarerar att, ”All the friends I ever had are gone”. Och så låter det också – för varje vers han upprepar dessa ord tycks han mer och mer isolerad och övergiven.

Nästa låt, ”Stack A Lee”, har en hel del gemensamt med föregående spår. För liksom ”Delia” är den inspirerad av ett verkligt mord. Det handlar då om hallicken ”Stag” Lee Shelton som på julafton (ja, faktiskt på jul precis som i fallet med Delia) 1895 sköt ihjäl en man vid namn Billy Lyons i samband med ett gräl i en bar.

Även denna låt spelades in av Nick Cave på albumet Murder Ballads drygt två år efter World Gone Wrong, fast med titeln ”Stagger Lee”. (Dessutom avslutar Nick Cave sin skiva med en cover på Dylans ”Death Is Not the End” från albumet Down in the Groove.)

”Stack A Lee” har spelats in i otaliga versioner av olika artister och under olika, men liknande, titlar. På samma sätt har texten i de olika versionerna berättats med alla tänkbara vinklar. Men Dylan väljer att på ett underbart sätt låta det kretsa kring Stetson-hatten (”All about that John B. Stetson hat”). Det här är helt enkelt en underbar version.

”Two Soldiers” är en otroligt vacker och sorgsen ballad som utspelar sig under det amerikanska inbördeskriget. Det hela har karaktären av folkdikt och handlar om två unga soldater och deras tragiska öde. Det är häpnadsväckande och fängslande att höra hur Dylans röst har förvandlats till rösten hos en gammal man.

”Jack-A-Roe” är ytterligare en höjdpunkt. Det är egentligen en ganska ordinär folksång, men den lyfts av det intensiva och spända gitarrkompet som hela tiden antyder att något dramatiskt ska hända. Och så den lysande tredje raden i varje vers, som alltid börjar med ”Ohhh…” och därefter repeterar andra halvan av rad två. Enkelt och briljant.

Skivan avslutas så med ”Lone Pilgrim”. Sångmässigt är detta spår oerhört uttrycksfullt. Texten berättar om en pilgrim som efter en lång och strapatsrik resa finner sig själv ensam och med sinnesro. Det är omöjligt att inte göra den symboliska parallellen med Dylan själv, som 30 år tidigare påbörjade sin resa med att spela traditionella gamla folksånger och nu efter en lång och brokig karriär hittat tillbaka till dessa rötter. Sammantaget gör det ”Lone Pilgrim” till en perfekt avslutning på ett lysande album.

Om Good as I Been to You var ett utmärkt folkalbum, så är World Gone Wrong ett exceptionellt sådant. Och nej, det här är inte ett av de klassiska Dylan-albumen. Men det borde det vara.

Sammanfattningsvis har Dylan med World Gone Wrong – liksom med sitt album Self Portrait från 1970 – skapat ett självporträtt. Fast nu med ett djup och en innerlighet som saknar motstycke.

Lyssna på World Gone Wrong:

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s