#20: The Basement Tapes

basement-tapes

 

”They were just fun to do. That’s all. They were a kick to. Fact, I’d do it all again. You know… That’s really the way to do a recording – in a peaceful, relaxed setting – in somebody’s basement. With the windows open… And a dog lying on the floor.”

The Basement Tapes (1975) är ett besynnerligt album som närmast kan beskrivas som ett obegripligt (nästintill) mästerverk. Soundet är unikt på samma gång som det besitter ett slags tidlöshet. Faktum är att skivan på något vis låter som 1967 lika mycket som 1867. Och 1927, och 1997, och 2017. Allt på samma gång.

I juli 1966 hade Dylan skadat sig i en motorcykelolycka då han körde av vägen och kraschade i närheten av sitt hem i Woodstock. De skador han ådrog sig gav honom en möjlighet att dra sig undan offentligheten och den press han kände, och han skulle i princip inte turnera igen på åtta år.

Istället började han ett knappt år senare, i juni 1967 att spela in låtar med The Band, som vid den här tiden fortfarande hette The Hawks. Namnet The Band, som de snart skulle komma att byta till, kom sig av att de var kompband till olika soloartister och alltid refererades till som just ”the band”. Inspelningarna ägde rum i Dylans eget hus i Woodstock samt i källaren i det rosa hus i närheten som The Hawks bodde i, kallat ”Big Pink”.

Under kommande månader satt Dylan och The Band-medlemmarna i princip avskärmade från yttervärlden (vilken präglades av ”The Summer of Love”, psykedelia och Vietnamdemonstrationer) och spelade in låtar – till en början covers och traditionals, men så småningom även egna kompositioner.

Albumet The Basement Tapes gavs emellertid inte ut förrän 1975, det vill säga först åtta år efter att de spelats in. Frågan är om Dylan och The Band överhuvudtaget tänkt att dessa låtar skulle ges ut offentligt. Det faktum att låtarna florerade på en mängd bootleg-inspelningar kan eventuellt ha bidragit till beslutet att släppa dem på en officiell platta.

Albumet öppnas briljant med rock & roll-stänkaren ”Odds and Ends”. Spåret ger prov på den avspända spelglädje som är så karaktäristisk för Basement-inspelningarna, och låten har drag av såväl Chuck Berry och Rolling Stones som Dylans egen låt, ”Highway 61 Revisited”.

Den följs av The Band-numret ”Orange Juice Blues (Blues For Breakfast)”, en skön R&B-låt, toppad med ett saxofonsolo av Garth Hudson.

Skivan fortsätter med en annan typisk Basement-låt, ”Million Dollar Bash”. Det är en surrealistisk beskrivning av ett jätteparty, med nonsensrader som:

And his cheeks in a chunk
With his cheese in the cash
They’re all gonna be there
At that million dollar bash

Lite intressant är att arrangemanget (liksom 50-talets rockabillylåtar) saknar trummor. Musikaliskt är låten avspänd och tillbakalutad, inte minst den oemotståndligt älskvärda refrängen, ”Ooh, baby, ooh-ee”.

Nästa The Band-nummer är ”Yazoo Street Scandal”. Ett riktigt bra spår som låter på samma gång tidlöst och modernt.

Nästföljande låt, ”Going to Acapulco” är en av albumets bästa, och ett exempel på när The Basement Tapes har lite mer djup och allvar. Robbie Robertsons gitarr (man anar grunden till hans kommande låt, ”The Weight”) är otroligt vacker och Dylans röst är mästerlig.

Därefter kommer ytterligare ett The Band-nummer. ”Katie’s Been Gone” är en underbar ballad, briljant framförd av bandet.

”Lo and Behold!” är ett riktigt bra spår och karaktäristiskt för The Basement Tapes. Det är en medryckande låt med en rejält flummig text full av nonsensrim men som följs av ytterligare ett The Band-nummer i form av den bleka och tämligen själlösa ”Bessie Smith”.

Sedan kommer dock ett betydligt intressantare spår. ”Clothes Line Saga” är en parodi på Bobbie Gentrys ”Ode to Billie Joe” som var en hitsingel vid tiden då The Basement Tapes spelades in (på säkerhetskopian av The Basement Tape-mastern är spåret titulerat ”Answer to Ode”). Dylan parodierar på ett vitsigt sätt Gentrys sång både genom den monotona melodin och det lakoniska och likgiltiga sättet han sjunger på.

Men den allra tydligaste anspelningen på Gentrys singel är det sätt på vilket Dylan berättar en linjär och fullkomligt trivial vardagshändelse med dialoger och ointressanta detaljer in absurdum:

I reached up, touched my shirt
And the neighbor said, ”Are those clothes yours?”
I said, ”Some of ‘em, not all of ‘em”
He said, ”Ya always help out around here with the chores?”
I said, ”Sometime, not all the time”
Then my neighbor, he blew his nose
Just as Papa yelled outside
”Mama wants you t’ come back in the house and bring them clothes”

Det ska dock poängteras att ”Ode to Billie Joe” är en mycket bra låt. Och enligt Dylan-kännaren och författaren Clinton Heylin parodierar Dylan främst låtar han tycker om, exempelvis med sin sång ”4th Time Around” vilken kan ses som ett svar på The Beatles låt ”Norwegian Wood (This Bird Has Flown)”.

”Apple Suckling Tree” är ett skönt lekfullt spår som påminner om den traditionella folksången ”Froggie Went A-Courting” (som Dylan långt senare skulle komma att spela in på sitt album Good as I Been to You). Medlemmarna i The Band har här bytt instrument med varandra så att Robbie Robertson spelar trummor. Och Garth Hudsons orgelspel är helt grymt.

”Please, Mrs. Henry” låter musikaliskt som om det skulle kunna ha varit en lättsammare outtake från Blonde on Blonde. Det är en oemotståndlig låt bestående av att sångaren (i form av en alldeles för berusad yngling) vädjar till Mrs. Henry med sitt fylletjat. Dylans nästan parodiska Blonde on Blonde-röst bidrar till att han faktiskt låter en aning berusad när han framför sitt fyllesvammel:

Now, I’m startin’ to drain
My stool’s gonna squeak
If I walk too much farther
My crane’s gonna leak
Look, Missus Henry
There’s only so much I can do
Why don’t you look my way
An’ pump me a few?

Detta är en av Dylans roligaste sånger och vid ett tillfälle mot slutet av låten brister han själv i skratt.

Därefter kommer en låt som, I likhet med ”Going to Acapulco”, är betydligt djupare och allvarligare än det mesta innehållet på The Basement Tapes. ”Tears of Rage” är en otroligt vacker sång och Richard Manuel skrev musiken till en redan befintlig Dylan-text. Manuel har berättat:

”He [Dylan] came down to the basement with a piece of typewritten paper […] and he just said, ‘Have you got any music for this?'”

Det hade uppenbarligen Manuel och resultatet är enastående. ”Tears of Rage” är en hjärtskärande ballad om bruten kontakt mellan en far och en dotter, med all den smärta, sorg och ilska (men även hopp om försoning) som det innebär.

Även ”Too Much of Nothing” är en allvarlig låt jämfört med mycket annat på albumet. Dylan varnar lyssnaren för att önska sig för mycket av sådant som saknar substans. Detta kan tyckas en aning ironiskt med tanke på albumets nonsensprägel och ironin förstärks av gravallvaret i Dylans sätt att sjunga. Som kuriosa kan nämnas att de två kvinnonamn som nämns i refrängen (Valerie och Vivian) är samma namn (om än med alternativ stavning) som 1900-talspoeten T.S. Eliots fruar.

Med ”Yea! Heavy and a Bottle of Bread” återgår det till nonsensflum, här av det mindre lyckade slaget. Låten har en fin Velvet Underground-doftande melodislinga, men Dylans meningslösa pratsång kommer liksom ingenstans.

Därefter är det återigen dags för ett The Band-nummer. ”Ain’t No More Cane” är en gammal fängelsesång från tidigt 1900-tal och bandet framför den fenomenalt.

”Crash on The Levee (Down in the Flood)” är ledig och avslappnad. Låten kan ses som en föregångare till ”High Water (For Charley Patton)” som Dylan senare skulle komma att spela in på Love and Theft.

”Ruben Remus” är ett bra men inte utmärkande The Band-nummer och ”Tiny Montgomery” är intressant på så vis att det lär vara den första originalkompositionen som Dylan och The Band spelade in i Big Pink. Den är emellertid inte bra.

”You Ain’t Goin’ Nowhere” är däremot en underbart skön låt. Musiken gungar fram i en avslappnad countrylunk och det här kan ses som en föraning om vart Dylan var på väg musikaliskt, vilket skulle visa sig på albumet Nashville Skyline. Den följs av ”Don’t Ya Tell Henry”, en lättsam rock & roll-dänga framförd av The Band (men skriven av Dylan).

”Nothing was Delivered” är ett countryinfluerat spår och Dylans coolt nonchalanta röst hjälper till att göra detta till en fantastisk variation på Fats Dominos ”Blueberry Hill”.

”Open the Door, Homer” är exempel på när The Basement Tapes nonsenslåtar kan bli riktigt lyckade. Det är trallvänligt, uppsluppet och i all sin enkelhet briljant. ”Long Distance Operator” är i sin tur ytterligare ett exempel på The Band när de låter både moderna och tidlösa.

Albumet avslutas så med ”This Wheel’s on Fire”, och en bättre och mer passande avslutning skulle man inte kunna tänka sig. Det har föreslagits att låttiteln skulle blicka bakåt mot Dylans motorcykelolycka, och det är inte svårt att se de låsta hjulen på Dylans Triumph 500 i låtens refräng. Det är gripande, suggestivt, apokalyptiskt och underbart.

Vanligtvis är det enkelt att sätta fingret på vad som är fantastiskt med Dylans fantastiska verk. Men med The Basement Tapes låter detta sig inte göras lika lätt. Men på något sätt är det som att låtarna på The Basement Tapes bättre än summan av sina delar. Storheten ligger i dess opolerade och orepeterade spelglädje.

Sammanfattningsvis har Dylan (och The Band) med The Basement Tapes skapat världens första alt-countryalbum, och detta mer än 20 år innan musikstilen hade ett namn.

Lyssna på The Basement Tapes:

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s