#21: Love and Theft

Love and Theft.jpg

 

”I think of it more like a greatest hits album, Volume one or Volume two. Without the hits – not yet anyway”.

Med den fantastiska skivan Time Out of Mind (1997) hade Dylan gjort ett slags comeback i och med sitt första nyskrivna material på närmare ett decennium. Med Love and Theft befäster han att det inte varit fråga om en lyckträff – han är tillbaka på allvar.

Dessutom uppvisar han här en förbluffande livskraft och självsäkerhet, och musiken känns avslappnad på ett sätt som Dylan inte utstrålat sedan The Basement Tapes, 30 år tidigare.

Han backas också upp av sitt alldeles förträffliga turnéband och dessa tighta musiker bidrar starkt till resultatet och till den avslappnade spelglädje som genomsyrar albumet. Man kan inte ta miste på att Dylan och hans musikerpolare helt enkelt har jävligt kul. Enligt Dylan själv har Love and Theft inget genomgående tema. I en intervju sa han om skivan:

”I think of it more like a greatest hits album, Volume one or Volume two. Without the hits – not yet anyway.”

Men vad albumet har är ett påtagligt tema av Americana. Love and Theft är som en exposé genom den amerikanska musiktraditionen: Det är blues, rockabilly, vaudevilleballader och country. Allt förenat med Dylans lyrik som lånar uttryck från såväl Hank Williams och Muddy Waters som Bing Crosby och Groucho Marx. Dessutom är citat och textfragment från gamla amerikanska sånger strödda runt om i låtarna.

Skivan börjar med den suggestiva och grymt svängiga ”Tweedle Dee & Tweedle Dum”. Det är en treackordslåt med hamrande bongotrummor, sparsam gitarr och en briljant basgång. Det genialiska greppet att låta öppningsspåret (och således hela albumet) tona in förstärker känslan av att vi kastas rakt in i Dylans virvelstorm av röster och perspektiv.

Hela låten har en ton av New Orleans och Mardi Gras, och inleds med strofen:

Tweedle-dee Dum and Tweedle-dee Dee
They’re throwing knives into the tree
Two big bags of dead man’s bones
Got their noses to the grindstones

Det fortsätter sedan i samma stil med rader som:

Well, the rain beating down on my window pane
I got love for you and it’s all in vain
Brains in the pot, they’re beginning to boil
They’re dripping with garlic and olive oil

Vilka de två rivalerna egentligen är får vi inget säkert svar på. Kanske är det (som vissa har tolkat det som) George W. Bush och Al Gore. Kanske är det två sidor av sångarens psyke. Hursomhelst slutar det med ond bråd död och de sista raderna lyder:

Tweedle-dee Dee is a lowdown, sorry old man
Tweedle-dee Dum, he’ll stab you where you stand
”I’ve had too much of your Company”
Says Tweedle-dee Dum to Tweedle-dee Dee

Nästa låt, ”Mississippi” spelades ursprungligen in till skivan Time Out of Mind några år tidigare men kom aldrig med på skivan då Dylan inte var nöjd med hur resultatet lät. (Två av dessa outtakes finns att höra på samlingen The Bootleg Series Vol. 8: Tell Tale Signs: Rare and Unreleased 1989–2006).

Och ”Mississippi” är skivans finaste spår. Faktum är att detta är en av Dylans allra bästa kärlekssånger överhuvudtaget. Den har en vacker, hänförande melodi och en briljant text som är helt i nivå med mästerverk som ”It’s All Over Now, Baby Blue” eller ”Simple Twist of Faith”, och han sjunger den fantastiskt.

Låten ger känslan av en man som börjar bli till åren och blickar tillbaka på ett förhållande (eller kanske en karriär eller ett liv) och texten är sorgsen och ångerfull:

Walkin’ through the leaves, falling from the trees
Feelin’ like a stranger nobody sees
So many things that we never will undo
I know you’re sorry, I’m sorry too

Samtidigt uttrycker den förtröstan och tacksamhet över det som varit, och kanske även ett accepterande av att det nu är över och förbi:

Well my ship’s been split to splinters and it’s sinkin’ fast
I’m drowning in the poison, got no future, got no past
But my heart is not weary, it’s light and it’s free
I’ve got nothing but affection for all those who’ve sailed with me

”Summer Days” är en Carl Perkins-doftande rockabillydänga. Melodin tycks vara lånad från ”Shake, Rattle & Roll” och en hänvisning till Elvis hörs också när Dylan sjunger, ”I’m proposing a toast to the King”.

Han parafraserar också en bit från en dialog ur F. Scott Fitzgeralds bok The Great Gatsby från 1925. Daisy säger till Gatsby, ”You can’t repeat the past”, varpå han svarar, ”Can’t repeat the past? Why of course you can!” I ”Summer Days” utbrister Dylan:

She says, ”You can’t repeat the past.” I say, ”You can’t? What do you mean, you can’t? Of course you can.”

”Bye and Bye” är en lättsam liten kärleksballad i Bing Crosby-stil. Även här är melodin lånad och den här gången är det ”Having Myself a Time” med Billie Holliday som är förlaga.

”Lonesome Day Blues” är en tung och rivig bluestolva. Dylans band står för mycket av grovjobbet här och de backar upp Dylans Howlin’ Wolf-bräkande alldeles ypperligt. Återigen hyllar Dylan den amerikanska musiktraditionen med första versen som är direkt tagen från Muddy Waters låt ”Lonesome Day”.

I nästa spår, ”Floater (Too Much to Ask)” kan man återigen ana Bing Crosby. Låten är en western swing och melodin bryts på ett effektfult sätt av Larry Campbells fiol. Denna låt innehåller också de underbara raderna:

Romeo, he said to Juliet, ”You got a poor complexion
It doesn’t give your appearance a very youthful touch”
Juliet said back to Romeo, ”Why don’t you just shove off
If it bothers you so much”

Bluegrasslåten ”High Water (For Charley Patton)” är fenomenalt. Som framgår av titeln är denna låt en hyllning till blueslegenden Charley Patton, och titeln är också hämtad från dennes låt ”High Water Evereywhere”. Dylan väver in textrader från inte mindre än tre klassiska amerikanska sånger i låten.

Dels den traditionella balladen ”The Cuckoo” (”The cuckoo is a pretty bird, she warbles as she flies”), dels Robert Johnsons ”Dust My Broom” (”I’m getting up in the morning – I believe I’ll dust my broom”), och dessutom Charlie Pattons ”Shake it and break it” (”Bertha Mason shook it – broke it / Then she hung it on a wall”).

Larry Campbells banjospel är mästerligt och tillsammans med Dylans röst och lyrik blir det på samma gång olycksbådande och vackert. Låten är baserad på tre ackord men i praktiken kretsar den kring ett enda. Detta medför att tyngdpunkten vilar på texten och melodin. Resultatet är helt enkelt enastående.

”Moonlight” är en trallvänlig ballad där Dylan på ett ganska oemotståndligt sätt smörar på i sann Bing Crosby-anda. I ”Honest With Me” blir det påtagligt modernt (nåja, relativt i alla fall) då soundet närmar sig bluesrock anno 1970.

Nästa spår är en annan av skivans höjdpunkter. ”Po’ Boy” är en underbar låt bestående av tillsynes banala rim:

All I know is that I’m thrilled by your kiss
I don’t know any more than this

Blandat med torr humor i form av skämt som är äldre än Dylan själv:

Knockin’ on the door, I say, ”Who is it and where are you from?”
Man says, ”Freddy!” I say, ”Freddy who?” He says, ”Freddy or not here I come”

Dylan lyckas på ett fenomenalt sätt trycka in förbluffande många ord när han sjunger, de många gånger Grouch Marx-lika, raderna:

I say, ”How much you want for that?” I go into the store
The man says, ”Three dollars.” ”All right”, I say, ”Will you take four?”

och

Time and love has branded me with its claws
Had to go to Florida, dodgin’ them Georgia laws
Poor boy, in the hotel called the Palace of Gloom
Calls down to room service, says send up a room

Hursomhelst är ”Po’ Boy” en makalös liten skapelse som man bara måste älska.

”Cry a While” är ytterligare ett skönt bluesnummer. Dylan sjunger, ”Feel like a fighting rooster — feel better than I ever felt”, och så låter det också. Att döma av texten tycks emellertid kvinnorna inte behandla honom bättre som 60-åring än när han var 25.

Skivan avslutas med ännu ett mästerverk. ”Sugar Baby” är en sorgsen klagosång som på ett perfekt vis kontrasterar många av skivans föregående låtar. Dylan sjunger den otroligt vackra texten med öm röst över ett diskret, nästan smekande gitarriff. Det är hjärtskärande och en perfekt avslutning på albumet.

Som framgått skulle denna skiva kunna betraktas som en hyllning till amerikansk musiktradition. Och ser man på den på det viset får även titeln Love and Theft en självklar mening. Dylan har lånat (stulit om man så vill) delar av texter och melodier och sammanfogat dessa i sitt eget verk. Och hans kärlek till de gamla sångerna rättfärdigar stölden. ”Love and Theft” indeed.

Sammanfattningsvis är Love and Theft en förtjusande sammanfattning av den amerikanska musikhistorien som på samma gång visar var Dylan kommer ifrån som vart han är på väg.

Lyssna på Love and Theft:

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s