#22: Infidels

Infidels.jpg

 

”Sometimes the ‘you’ in my songs is me talking to me. Other times I can be talking to somebody else. If I’m talking to me in a song, I’m not going to drop everything and say, alright, now I’m talking to you. It’s up to you to figure out who’s who. A lot of times it’s ‘you’ talking to ‘you’. The ‘I’, like in ‘I and I’, also changes. It could be I, or it could be the ‘I’ who created me. And also, it could be another person who’s saying ‘I’. When I say ‘I’ right now, I don’t know who I’m talking about.”

Infidels (1983) var Dylans första icke-religiösa platta sedan Street Legal, efter vilken han blev frälst och släppte de tre kristna albumen Slow Train Coming, Saved och Shot of Love. De som medverkar på skivan är ett något udda dream-team i form av Mark Knopfler från Dire Straits och Sly & Robbie från typ varenda reggaeskiva som någonsin spelats in.

Infidels är inte något av Dylans klassiska album, tvärtom. Det är emellertid mycket bättre än sitt rykte och faktum är att det kunde ha blivit ännu bättre. Men av outgrundliga anledningar valde Dylan bort flera av de bästa spåren från skivan, till exempel ”Foot of Pride”, ”Lord Protect My Child” och det fullkomliga mästerverket ”Blind Willie McTell”, vilka alla finns att höra på samlingen The Bootleg Series Vol. 1–3 (Rare & Unreleased) 1961–1991.

Albumet öppnas med ”Jokerman”, en underbar låt med ett påtagligt reggae-doftande sound och textmässigt är det ett metaforiskt poem. Sångens huvudperson, Jokerman är en messiasgestalt och sångaren tycks försöka avgöra huruvida denna Jokerman är en äkta eller en falsk profet:

You were born with a snake in both of your fists
While a hurricane was blowing
Freedom just around the corner for you
But with the truth so far off, what good will it do?

Det är inte långsökt att tänka sig att denne Jokerman rentav är Dylan själv och sista versen avslutas med raderna:

Oh, Jokerman, you know what he wants
Oh, Jokerman, you don’t show any response

”Sweetheart Like You” är en själfull och gripande ballad med tydliga soul-influenser. Stilen för tankarna till Leonard Cohens 80-talsproduktioner och Dylans röst är fantastisk. Detta är helt klart ett bortglömt mästerverk.

Dessvärre följs denna låt av den usla ”Neighborhood Bully”, en rockdänga bestående av en melodi och arrangemang som är fullkomligt slätstruket. Textmässigt kan det närmast betraktas som ett förvirrat inlägg i Israel–Palestina-debatten (ett uttryck för kristen sionism i svallvågorna av hans nyreligiösa uppvaknade eller hur man ska förstå det). Hursomhelst har Dylan har aldrig någonsin framfört låten live och det är inte svårt att se varför.

Det hämtas emellertid upp av den alldeles lysande balladen ”License to Kill”. Det är stämningsfullt, välarrangerat och Robbie Shakespeares baskomp är enastående.

”Man of Peace” är dock inte bra. Det är ett bluesrocknummer som liksom ”Neighborhood Bully” är platt och ointressant.

Inte heller ”Union Sundown” är någon riktig höjdare även om den är betydligt bättre än ”Neighborhood Bully” och ”Man of Peace”. Nu hör man på allvar att producenten heter Mark Knopfler och låten har ett skönt svängigt Dire Straits-sound. Faktum är att när man hör det inledande riffet väntar man sig nästan att Knopfler ska stämma in och sjunga, ”Now look at them yo-yo’s that’s the way you do it / You play the guitar on the MTV”.

Textmässigt är det dock inte särskilt imponerande. Dylan kan när han är politisk vara oerhört övertygande, men här låtar han mest som ett orerande kvarterskrogsfyllo som går på och klagar på samhället. En alternativ titel till den här låten skulle kunna ha varit ”Buy American!”

Men sedan blir det återigen briljant. ”I and I” är en mästerlig och på sätt och vis mycket komplex och ambivalent sång. Dylan tycks fångad mellan det förflutna och nuet, mellan kristendom och rastafari, mellan en hård yttre värld och en varm säng med en främmande kvinna, mellan sig själv och… ja, sig själv. Musikaliskt är låten kraftfull på ett lågmält och subtilt vis och Mark Knopflers gitarrspel slingrar sig genom arrangemangets öppna ytor.

Skivan avslutas med ”Don’t Fall Apart on Me Tonight”. Det är en något lättsam ballad men som ändå inhyser en stark själfullhet. Det är en perfekt avslutning på albumet och den ger en viss föraning om hans kommande album, Empire Burlesque. Reggaeinfluenserna är som nämnts tydliga genom hela skivan men här tas det på sätt och vis ett steg längre; detta är i princip en variation på Bob Marleys ”No Woman No Cry”.

Sammanfattningsvis är detta en grymt underskattad platta som är mer än summan av sina delar. Och hade Dylan bytt ut de tre sämsta spåren mot tre av dem han kasserade hade Infidels utan vidare placerat sig bland hans 15 bästa album.

Lyssna på Infidels:

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s