#23: Self Portrait

Self Portrait.jpg

 

”And then I did this portrait for the cover. I mean, there was no title for that album. I knew somebody who had some paints and a square canvas, and I did the cover up in about five minutes. And I said, ‘Well, I’m gonna call this album Self Portrait’.”

Om Bob Dylan at Budokan är ett av Dylans mest kritiserade album så är Self Portrait (1970) kanske det mest sågade albumet i hela rockhistorien. Och det mest missförstådda.

Efter att under de senaste åren ha alstrat poetiskt och musikaliskt djupa och snåriga album (Bringing It All Back Home, Highway 61 Revisited, Blonde on Blonde, John Wesley Harding) hade rockvärldens orakel nu släppt ett simpelt och trivialt coveralbum och folk kände sig helt enkelt bedragna och lurade. Dessutom hade han mage att beskriva eländet som sitt ”självporträtt”.

Self Portrait gjorde därför fans och recensenter i bästa fall besvikna, i värsta fall rasande. Den erkände musikskribenten Greil Marcus satte tonen och ribban när han i Rolling Stone Magazine inledde sin recension av albumet med orden: ”What is this shit?”

Men Marcus hade fel. Förvisso finns det bland de 24 låtarna några stycken som utan tvekan borde ha exkluderats. Men överlag är Self Portrait ett utomordentligt album, fullt av briljanta spår. Som bonus får vi även ta del av lite grann från Isle of Wight-konserten med The Band, Dylans första konsert på tre år (även om just detta kanske inte utgör plattans starkaste spår).

Albumet öppnas med ”All the Tired Horses” som istället för Dylan sjungs av en kvinnokör och vars enda textrader, som upprepas om och om genom hela låten, är:

All the tired horses in the sun
How’m I supposed to get any ridin’ done?

Detta var knappast vad någon hade väntat sig (eller önskat) av Bob Dylan. Men faktum är att det är ett fantastiskt vackert och hänförande spår och det låter lite som något från ett Ennio Morricone-soundtrack.

Öppningsspåret följs av ”Alberta #1”. Det är en skön blandning mellan folklåt och blues, och soundet påminner om Nashville Skyline. Dylan sjunger den dock inte med samma mjuka stämma som på nämnda skiva, utan har en hesare röst vilket passar låtens blues-känsla.

Därefter kommer ”I Forgot More Than You’ll Ever Know”. Det är en utmärkt country-cover som utan vidare hade platsat på Nashville Skyline. Här är Dylans hesa röst utbytt och det är Dylan the crooner vi hör.

Med ”Days of 49” blir det riktigt bra. Det är ett spår som sticker ut från skivan i övrigt och är en berättelse i jag-form om en gammal man som tänker tillbaka på sig och sina vänner under de hårda dagarna som guldgrävare. Denna inspelning känns mycket levande och personlig, exempelvis när Dylan tycks uttrycka spontan entusiasm över bandets prestation (”Oh, my goodness!”) 3:23 in i låten. Även små misstag som när han tappar bort sig i rytmen och texten (men i sista sekund hittar rätt) 3:32 ger den hos Dylan så typiska ”live-i-studion-känslan”.

Nästa låt är också en mycket fin cover. Dylan sjunger ”Early Mornin’ Rain” på ett anspråkslöst, på gränsen till anonymt, sätt som om han satt i bilen och sjöng med när han hörde Gordon Lightfoots original på radion.

”In Search of Little Sadie” är en tolkning av en traditionell folksång. Denna version är full av oväntade taktbyten vilket bidrar till en känsla av den sinnesförvirring berättaren (som skjuter little Sadie till döds) skulle kunna vara drabbad av.

”Let It Be Me” är en cover på en Everly Brothers-låt. Låten är bra men Dylans Elvis-röst låter tillgjord och detta är ett av skivans svagare nummer.

Därefter blir det en ny variant av den tidigare traditionella folksången, nu benämnd som ”Little Sadie”. Denna version är kanske inte lika intressant som den tidigare, men den är faktiskt bättre och med sköna inslag av bluegrass.

Nästa spår, ”Woogie Boogie” kan man däremot vara utan helt och hållet. Det är ett typexempel på musikens motsvarighet till korpidrott. Det vill säga utövarna har roligare än publiken.

Den traditionella amerikansk-irländska folksången ”Belle Isle” är däremot mycket bra. Charmen förstärks också av att Dylan sjunger och fraserar den högtravande viktoriansk-klingande texten med en känsla som om den handlade om honom själv och någon tjej han som 22-årig trubadur svärmade för i Greenwich Village.

Lika charmig, om än på ett helt annat sätt, är ”Living the Blues”. Det är avslappnat, alldagligt och trallvänligt på ett slags ”Hank Williams möter Fats Domino”-sätt. Kuriosa är att denna låt först var tänkt som singel till Nashville Skyline, men valdes bort till förmån för ”Lay Lady Lay”.

Därefter följer det första bidraget från Isle of Wight-konserten. Det är en version av ”Like a Rolling Stone” som till en början kan kännas påtagligt slentrianmässig och oengagerad. Men allteftersom man lyssnar på den träder en annan bild fram och det känns som om det alldagliga arrangemanget är en medveten förvandling.

Sedan kommer ”Copper Kettle”, albumets bästa låt. Liksom i ”Days of 49” (och så många andra av Dylans inspelningar) bidrar skönhetsfläckarna och ofullkomligheten till kraften, känslan och skönheten i det han framför. Dylan tolkar här på ett fenomenalt sätt Albert Frank Beddoes folksång som sjungs ur en whiskyhembrännares (en så kallad moonshiner) perspektiv.

Sången är i princip en hembränningsmanual med fantastiskt vackra textrader som:

Get you a copper kettle, get you a copper coil
Fill it with new made corn mash and never more you’ll toil

och

Build you a fire with hickory, hickory, ash and oak
Don’t use no green or rotten wood, it’ll get you by the smoke

Därpå följer ett par mindre lyckade spår. ”Gotta Travel On” är småtrevlig men känns som något av ett uppvärmningsnummer och ”Blue Moon” är inte mycket bättre än det sämsta på katastrofalbumet Dylan från 1973. Det här duger för att gnola på i duschen men inte mycket mer.

Sedan kommer ett något udda bidrag. Den bluegrassdoftande Simon and Garfunkel-covern ”The Boxer”. Det är ett intressant och mycket undervärderat Dylan-spår. På ett underbart sätt har han här en duett med sig själv. Hans ljusa mjuka Nashville Skyline-röst är lagd ovanpå hans hesa folkmusik-dito så att han så att säga gestaltar både Simon och Garfunkel, och resultatet är ganska oemotståndligt.

Nästa låt från Isle of Wight- konserten är ”Quinn the Eskimo (The Mighty Quinn)”. Jag har aldrig tyckt om den här låten men det är ett energiskt och medryckande liveframträdande. Det låter lite grann som ett pubband som jammar i en bar fram på småtimmarna.

”Take Me as I Am (Or Let Me Go)” är en ordinär countrylåt varken mer eller mindre. Inte särskilt dåligt, inte särskilt bra.

Mycket bättre är då ”Take a Message to Mary”, denna country/folkrockdoftande ballad i vilken berättaren försöker undanhålla sitt sanna öde från sin älskade. Till skillnad från ”Let It Be Me” lyckas Dylan här göra en riktigt fin tolkning av en riktigt bra Everly Brothers-låt.

Den följs av ”It Hurts Me Too”. Genom ett sparsmakat akustiskt arrangemang ger Dylan denna bluesstandard ett visst andrum och låter den tala för sig själv, lite på samma sätt som han så småningom skulle komma att göra på albumet Good as I Been to You.

Därefter följer ytterligare två nummer från Isle of Wight-konserten. ”Minstrel Boy” är originell på så vis att Dylan aldrig, varken förr eller senare, gjort någon studioinspelning av låten, men det hela är rätt så segt. Den följs av en lättsam version av ”She Belongs to Me” från samma spelning vilken är okej men inte mycket mer.

Näst sista spåret på albumet är ”Wigwam”. Det en fantastisk instrumentell skapelse och arrangemanget med blåsinstrumenten har en förmåga att växa på en. Den skulle 30 år senare få en pånyttfödelse i och med filmen The Royal Tenenbaums.

Skivan avslutas så med en alternativ version av albumets andra spår. ”Alberta #2” är bra men trots allt aningen svagare och opersonligare än version 1 i början av skivan.

Sammanfattningsvis är Self Portrait på sitt eget vis ett utomordentligt album som utsatts för oförtjänt mycket kritik. Detta för att kritikerna inte tagit plattan för vad den är utan snarare för vad den inte är.

Lyssna på Self Portrait:

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s