#24: Bob Dylan at Budokan

At Budokan.jpg

 

”Well, I think the only people who would have said something like that – that we were ‘going Las Vegas’ – were people who’ve never been to Las Vegas.”

Bob Dylan at Budokan (1979) är ett av de hårdast kritiserade albumen i Dylans karriär. Fans och kritiker sågade vad man kallade ”Las Vegas-soundet” och dess orkesterliknande arrangemang med saxofoner, körsångerskor och flöjt, och albumet har beskyllts för att vara oengagerat och sterilt. Inget kunde dock vara längre från sanningen. Bob Dylan at Budokan är i själva verket ett förträffligt livealbum.

Vad som är sant är att det inte låter som någonting annat Bob Dylan har gjort och att många av låtarna (albumet består i princip uteslutande av hans större hits) är omarrangerade till oigenkännlighet. Men vad Dylan gjort är att han har blåst liv i sina gamla låtar och förvandlat dem. Dock utan att fördärva dem.

Det hela börjar med en energisk version av ”Mr. Tambourine Man”. Det man genast reagerar över är den framträdande flöjten (vilken för övrigt är utmärkande för hela skivan) och efter att ha hört ”Mr. Tambourine Man” sådär en tretusenfyrahundrafemtiosju gånger så är det oerhört inspirerande med denna omtolkning.

Det fortsätter med ”Shelter From the Storm”, en sång som vid den här tidpunkten var relativt ny. Den är utvecklad på ett fint sätt, med saxofonspel efter varje refräng som på ett utmärkt vis ger liv till denna vackra, men egentligen rätt monotona, låt.

”Love Minus Zero/No Limit” är här helt enkelt bättre än originalversionen och med den lilla flöjten som perfekt krydda mellan verserna. Och storbandsversionen av ”Ballad of a Thin Man” (med saxofon och körsång) är fängslande och stämningsfull.

Reggaeversionen av ”Don’t Think Twice, It’s All Right” är helt lysande. Eftertrycket och skärpan i de dubbla rytmerna i andra halvan av varje vers (”But I wish there was something / That you would do or say”) är enastående och ger lyriken en helt ny dimension.

”Maggie’s Farm” är även den omarbetad och kretsar här kring ett underbart gitarr-/basriff och ett system av tempoväxlingar där blås, körsångerskor och gitarrer samarbetar på ett optimalt vis.

”One More Cup of Coffee (Valley Below)” är briljant arrangerad med congas och saxofon. Låten får här ett starkt driv och den är mer självsäker än den gripande och vemodiga originalversionen. Den blir, om inte bättre än originalet på Desire, så på sitt sätt (ett helt annat sätt) fullkomligt i klass med den.

”Like a Rolling Stone” är fint framförd och arrangemanget med körsångerskorna som ansluter i slutet av varje vers är utmärkt. Det är dock tydligt att Dylans relation till låten är en annan än den varit tidigare. På konserter 1966 och 1974 var ”Like a Rolling Stone” avslutningsnumret, spelningens klimax. Under 1975 och 1976 utelämnade han den helt och hållet. Här återinför han den, men som en låt bland alla andra, mitt i konserten.

Den följs av ”I Shall Be Released”, vilken däremot tillhör albumets mindre lyckade nummer. Den känns slentrianmässig och Dylan framför den med en påtaglig distans, vilket berövar låten en stor del av dess värde.

Dylan fortsätter med låten ”Is Your Love in Vain?” som vid det här tillfället ännu inte var utgiven på skiva. Faktum är att Dylan skulle spela in den först två månader senare till albumet Street Legal. Dylan tycks vara på gott humör och inleder låten genom att skämtsamt säga till publiken:

”Here’s an unrecorded song. See if you guess which one it is.”

Detta är en mycket fin låt men den är här mer trevande och osäker än på Street Legal och ger något av ett demo-intryck.

”Going, Going, Gone” har med det nya arrangemanget blivit kraftfullare än på Planet Waves och den är minst lika gripande och innerlig.

”Blowin’ in the Wind” har fått något av ett gospelsound, och på samma sätt som ”Shelter From the Storm” så har en sång som blivit sönderspelad till förbannelse fått en ny chans att visa just varför den blivit så spelad. Plötsligt hör man för första gången på mycket länge vilken fantastisk skapelse denna sång verkligen är. Det är som om ett nytt mästerverk fötts ur askan av ett gammalt.

Även med nästa låt, ”Just Like a Woman” är det som om ett nytt mästerverk skapas: det fanns redan en sång som hette ”Just Like a Woman” från 1966. Men den 28 februari 1978 var det som att det skapades en ny låt med samma titel. Och det är rent underbart hur Dylans röst liksom glider in i musiken när han sjunger det första ordet ”nobody”.

Sedan följer en version av den ursprungligt gospeldoftande ”Oh Sister” som har förvandlats till en suggestiv och ödesmättad historia som för tankarna till voodoomässa.

Därefter kommer ”Simple Twist of Fath”. Dylan brukar sällan kommentera sina sånger, men här inleder han med orden:

”Here’s a simple love story, happened to me.”

Det är en musikaliskt mycket bra version och trots att den här är något lättsam lyckas Dylan bibehålla sångens karaktär.

”All Along the Watchtower” är i sin tur en riktig höjdpunkt på skivan. Den har ett enormt driv och verserna följs av fantastiska små solon av hårdrocksgitarr, flöjt och violin. Det är helt makalöst.

”I Want You” är ytterligare ett fenomenalt exempel på Dylan-klassiker som fått en helt ny skepnad och karaktär. På Blonde on Blonde hörde man i denna låt en 25-åring som, trots romantisk motgång, var full av självförtroende och hopp. Här är det en desillusionerad medelålders mans desperata klagan vi hör. Det är enastående och hjärtslitande.

Det fortsätter sedan med ”All I Really Want to Do” som här har fått karaktär av nattklubbscover, följt av ”Knockin’ on Heaven’s Door”. Den senare har blivit lättare och ljusare än i sin originalversion men ändå med bibehållen känsla.

”It’s Alright, Ma (I’m Only Bleeding)” är riktigt bra arrangerad och den osar sydstatsrock i storbandstappning, medan ”Forever Young” stundom blir aningen bombastisk.

Det hela avslutas sedan med ”The Times They Are A-Changin'” och Dylan presenterar avslutningsnumret genom att säga:

”I wrote this also about fifteen years ago … it still means a lot to me. I know it means a lot to you to.”

Det är en mycket vacker version och den är – liksom ”Blowin’ in the Wind” – ett exempel på en klassikers pånyttfödelse.

Sammanfattningsvis är detta ett mycket undervärderat livealbum som, trots ett par svaga punkter, är ett enastående exempel på Bob Dylans konstnärlighet och på att hans sånger är, som han själv säger, stadda i ständig förvandling.

Lyssna på Bob Dylan at Budokan:

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s