#17: Planet Waves

planet-waves

 

”I particularly like the song ‘Something There Is About You’. It completes a circle for me, about certain things running through my pattern. But I think they are all good. I don’t play favorites.”

Planet Waves (1974) är resultatet av Dylans återförening med The Band – de hade inte spelat ihop sedan The Basement Tapes sex år tidigare – och skivan skulle komma att följas av Dylan och The Bands gemensamma turné som finns dokumenterad på livealbumet Before the Flood. De spelade in Planet Waves på bara sex dagar och Garth Hudson har berättat att alla låtar sattes med en eller max två tagningar vilket lyser igenom i plattans rustikt opolerade sound.

Det här är ett album som i princip består av tio kärlekssånger fördelade på elva spår. Ungefär hälften av dem är lättsamma och hälften sorgsna eller vemodiga. Men ju mer man lyssnar desto mer framträder en komplex känsla av att även de glada sångerna rymmer vemod och att kärleken har en bitterljuv smak. Överhuvudtaget uttrycker Dylan i dessa låtar en, förvisso mycket stark, men samtidigt ambivalent, kärlek till sin kvinna.

Kort sagt kan Planet Waves betraktas som länken mellan den varma kärleken till familjelivet som Dylan uttryckt på New Morning och den bittra sorg som skulle komma att prägla skilsmässodokumentet Blood on the Tracks.

Skivan öppnas med den energiska ”On a Night Like This” som på något sätt påminner om ”To Be Alone With You” från Nashville Skyline. Låten beskriver ett kärt återseende med en kvinna och har en vintrig, lantlig inramning:

The air is so cold outside
And the snow’s so Deep
Build a fire, throw on logs
And listen to it hiss
And let it burn, burn, burn, burn
On a night like this

”On a Night Like This” är inget mästerverk i stil med ”Visions of Johanna” eller ”It’s Alright, Ma (I’m Only Bleeding)”. Det är emellertid en perfekt öppning för albumet och det är omöjligt att inte höra detta vitala och glädjefyllda öppningsspår som ett firande av återseendet med vännerna i The Band. Särskilt med textrader som:

And heat up some coffee grounds
We got much to talk about
And much to reminisce
It sure is right
On a night like this

”Going, Going, Gone” är däremot ett obestridligt mästerverk – ett av Dylans mest förbisedda. Den bryter totalt mot öppningsspårets varma och glädjefyllda stämning. Det är magnifikt hur Robbie Robertson liksom kväver gitarren i introt och samspelet mellan Dylans röst och Robertsons gitarrspel är fullkomligt fenomenalt. Låten beskriver sångarens reflektioner över att befinna sig i en hopplös situation:

I’ve just reached a place
Where the willow don’t bend
There’s not much more to be said
It’s the top of the end

och hur han måste ta sig ur denna situation

I been hanging on threads
I been playing it straight
Now, I’ve just got to cut loose
Before it gets late

Faktum är dock att detta mästerverk inte kommer till sin fulla rätt genom enbart Planet Waves. Vad som är så fascinerande (och som gör djupet än större) med den här låten är hur Dylan fortsatte att bearbeta den och skriva om rader och verser under de kommande åren, i takt med att hans äktenskap med Sara föll samman. Och här pratar vi inte om små justeringar eller enstaka ord och formuleringar som byts ut (vilket man ju ofta kan höra på Dylans liveversioner) utan om förändringar som i grunden transformerar låten och dess budskap.

Låtens förvandling blir tydlig genom Planet Waves, 1974 (när relationen med Sara började knaka i fogarna), under turnén The Rolling Thunder Review, 1976 (när äktenskapet var på upphällningen), på Bob Dylan at Budokan, i februari 1978, och slutligen på Paris-konserten i juli samma år (när skilsmässan var ett faktum). Denna låts förvandling och olika faser utgör i princip material nog för att skriva en C-uppsats. (Det kanske jag gör en vacker dag. Eller åtminstone en bloggtext.)

Dylan sjunger sedan helt underbart den aningen funkiga ”Tough Mama”. Det är en lovsång till en älskad kvinna men låten uttrycker också den ambivalens som präglar mycket av albumet. Rader som, ”Sweet Goddess / Born of a blinding light and a changing wind” uppvägs med den tvivlande sista versen:

I’m crestfallen – the world of illusion is at my door
I ain’t a-hauling any of my lambs to the marketplace anymore
The prison walls are crumbling, there is no end in sight
I’ve gained some recognition but I lost my appetite

Den följs av ”Hazel”, en finstämd ballad som i början påminner om ”Georgia on My Mind”. Efter den kommer ”Something There Is About You”, en vacker kärleksförklaring som ger ett självbiografiskt intryck, inte minst av att Dylan refererar till minnen från sin hemstad Duluth i Minnesota:

Thought I’d shaken the wonder and the phantoms of my youth
Rainy days on the Great Lakes, walking the hills of old Duluth
There was me and Danny Lopez, cold eyes, black night and then there was Ruth
Something there is about you that brings back a long-forgotten truth

Men mitt i den högtidliga kärleksförklaringen ryms så tvivlet och ambivalensen i raderna:

I could say that I’d be faithful, I could say it in one sweet, easy breath
But to you that would be cruelty and to me it surely would be death

”Forever Young” är en sång som Dylan skrev till sin förstfödde son, Jesse när denne var sex år gammal. Det är en enkel och mycket vacker sång med en fin melodi och själfulla ord från en pappa till sitt barn. Och basgången är rent fantastisk. Direkt efter denna följer en alternativ inspelning av ”Forever Young” och om denna finns egentligen inte mycket att säga. Det är en hyggligt svängig folkrockversion som dock inte har en chans mot originalversionen.

Sedan kommer ”Dirge”. Detta mästerverk spelades in i två tagningar och det är ett fenomenalt samspel mellan Robertsons akustiska gitarr och Dylans liksom hackigt stapplande piano. Han sjunger mästerligt och den desperata rösten tycks sträva efter förlösning. Men istället för att nå befrielse påbörjas varje ny vers efter den kulminerande refrängen med ännu djupare smärta. Det är fullkomligt genialiskt. Första versen sätter tonen och den är helt förkrossande:

I hate myself for loving you and the weakness that it showed
You were just a painted face on a trip down Suicide Road
The stage was set, the lights went out all around the old hotel
I hate myself for loving you and I’m glad the curtain fell

Och mot slutet av låten får vi prov på Dylans bittra förakt:

Can’t recall a useful thing you ever did for me
‘Cept pat me on the back one time when I was on my knees
We stared into each other’s eyes ‘til one of us would break
No use to apologize, what difference would it make?

Det här är en suverän sång som pekar i riktning mot Dylans nästkommande studioalbum, Blood on the Tracks och låtar som ”You’re a Big Girl Now” och ”Idiot Wind”.

”You Angel You” är däremot en låt som saknar all form av komplexitet. Dylan sa själv ett decennium senare om den här låten att den har ”dummy lyrics”, och man kan inte annat än hålla med:

You angel you
You got me under your wing
The way you walk and the way you talk
I feel I could almost sing

You angel you
You’re as fine as anything’s fine
I just walk and watch you talk
With your memory on my mind

Musikaliskt är den dock skön med ett typiskt 70-talssound och det finns dessutom en uppriktighet i framförandet av låten vilket gör det svårt att inte tycka om den.

Men om texten till ”You Angel You” saknar poetiska kvaliteter så hämtas dock detta upp av ”Never Say Goodbye”. Första versen (”Twilight on the frozen lake / North wind about to break / On footprints in the snow / Silence down below”) känns återigen som ett eko från uppväxten i Minnesota, och liksom i ”Something There Is About You” finns där en känsla av att kärleken inte är så lycklig som texten kan ge sken av.

Skivans avslutande nummer, ”Wedding Song”, spelades in av Dylan ensam i en enda tagning efter att inspelningssessionen egentligen var slut, och det är en av få helt akustiska sånger han hade spelat in sedan Bringing It All Back Home, 1965.

Det är ytterligare en gripande kärleksförklaring och det akustiska framförandet (det är endast gitarr, munspel och Dylans hjärtskärande röst) gör detta till en av skivans mest gripande nummer. Det är som om Dylan med denna oplanerade besvärjelse till avslutningsspår vill jaga bort de tvivel som börjat äta sig in i honom och hans relation. Men även här finns de ambivalenta känslorna och kärlekens dubbla sidor med rader som:

You gave me babies one, two, three, what is more, you saved my life
Eye for eye and tooth for tooth, your love cuts like a knife

och

What’s lost is lost, we can’t regain what went down in the flood
But happiness to me is you and I love you more than blood

På omslaget, som Dylan själv har målat, kan man läsa orden ”Cast Iron Songs”, ”Torch Ballads” och ”Moonglow”. Faktum är att dessa få ord på ett närmast perfekt vis beskriver innehållet på Planet Waves i form av varm och innerlig kärlek, bittra uppbrott och nostalgiska minnen.

Sammanfattningsvis är Planet Waves inget perfekt album. Det är emellertid en blyertsskiss till det mästerverk Dylan året därpå skulle komma att måla i form av Blood on the Tracks.

Lyssna på Planet Waves:

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s