#16: Nashville Skyline

Nashville Skyline.jpg

 

”These are the type of songs that I always felt like writing when I’ve been alone to do so. The songs reflect more of the inner me than the songs of the past.”

Med Nashville Skyline (1969) skapade Dylan nästan lika mycket uppståndelse som han gjort när han fyra år tidigare gick över från akustisk folkmusik till elektrisk rock. Dylan hade setts som en symbol för medborgarrättsrörelsen och nu anammande han plötsligt countrymusiken, en genre som ansågs mycket konservativ – såväl politiskt som musikaliskt.

Men trots den smärre chock som initialt infann sig hos fansen tog de snabbt till sig den ”nya” Dylan och istället uppstod att slags omvänd effekt. Countrymusiken som sådan började nämligen slå igenom i kretsar där man tidigare föraktat genren, och psykedeliska hippiemusiker som medlemmarna i Grateful Dead och Country Joe McDonald (från Country Joe and the Fish) började snart spela in countryalbum.

Förutom de rent musikaliska arrangemangen var det två saker som var utmärkande och skilde sig från det Dylan gjort innan. Det ena var låttexterna som på det nya albumet var enkla och anspråkslösa, ibland närmast banala, vilket stod i stark kontrast till Dylans tidigare lyrik som innehållit långt mer komplexa och poetiska texter.

En annan sak man omedelbart lade märke till var hans röst, vilken var radikalt förändrad. Dylan hade tidigare förknippats med en ganska hög, nasal och hes röst. Det som nu hördes var snarast en skönsjungande crooner. Dylan gav själv en förklaring till detta i en intervju i november samma år:

”There’s not too much of a change in my singing style, but I’ll tell you something which is true… I stopped smoking. When I stopped smoking, my voice changed… So drastically, I couldn’t believe it myself. That’s true. I tell you, you stop smoking those cigarettes and you’ll be able to sing like Caruso.”

Dylan hade förvisso slutat röka (dock tillfälligt som det skulle visa sig) och detta hade säkerligen en viss påverkan på hans röst. På vissa av albumets spår är det dock uppenbart att även hans sångteknik är annorlunda jämfört med tidigare och han sjöng dessa på ett manér som var karakteristiskt för mycket av den countrymusik som var populär vid den här tiden.

Även de anspråkslösa texterna kan säkerligen ha varit en följd av att Dylan ville anamma denna countrypop-genre, men kan också ha en annan delförklaring. När Dylan anlände till inspelningen av albumet hade han nämligen bara skrivit fyra låtar; ”To Be Alone With You”, ”I Threw It All Away”, ”Lay Lady Lay” och ”One More Night”. Resten av låtarna skrev han alltså på mindre än en vecka (!) under inspelningarna i februari 1969.

För mig har det alltid känts som att Nasville Skylline egentligen börjar först i och med spår nummer tre på skivan. Albumet öppnas förvisso med ”Girl from the North Country”, framförd som en duett med ingen mindre än Johnny Cash. Det är en finstämd och mycket vacker version av Dylans låt från The Freewheelin’ Bob Dylan. (Detta är enda gången som Dylan har spelat in en av sina gamla låtar på nytt för ett studioalbum, vilket kanske även det kan förklaras av det ringa nyskrivna låtmaterial han hade till förfogande vid tillfället.)

Men ”Girl From the North Country” känns som något av ett uppvärmningsnummer eller som om Dylan och Cash agerar förband åt albumet. Detta ska dock inte tolkas som något negativt eller som att det skulle vara fråga om en kvalitetsskillnad i förhållande till resten av skivan. Det handlar snarare om öppningsspårets karaktär (möjligen i kombination med att det är en återanvänd sång). Där finns en påtaglig livekänsla och en charmig naturlig spontanitet i framförandet, som till exempel när de i en av verserna inte tycks vara överens om texten (Cash sjunger ”Please say hello to one who lives there” medan Dylan är inne på första versens, ”Remember me to one who lives there”). Dessutom är låten mer avskalad än resten av albumet, med bara sång och gitarr.

Om öppningsspåret har känslan av uppvärmningsnummer så har nästa spår, ”Nasville Skyline Rag”, snarare känslan av pausnummer. Typ, Bob och Johnny har levererat ”Girl From the North Country” som en liten försmak för att få oss i stämning. Nu går de av scenen och lite roddande äger rum för att få i ordning trumset och få bandet på plats, och under tiden spelas detta lilla instrumentala countrytycke i högtalarna.

När denna melodi tystnat uppstår lite pianoklinkande och ett gitarrackord, varpå vi hör Dylan fråga producenten Bob Johnstone, ”Is it rolling, Bob?” varefter albumet startar på riktigt med ”To Be Alone With You”. Det är en charmig låt med Jerry Lee Lewis-liknande piano.

Därefter följer ett av skivans bästa spår, ”I Threw It All Away”. Det är en låt om förlorad kärlek men till skillnad från sina tidigare sånger om brustna förhållanden, såsom ”Don’t Think Twice, It’s All Right”, ”It Ain’t Me, Babe” och ”Most Likely You’ll Go Your way and I Go Mine”, så tar Dylan här på sig ansvaret för misslyckandet – skulden är hans.

Man skulle i och för sig kunna hävda att han tar på sig ett visst ansvar även i ”Ballad in Plain D” från Another Side of Bob Dylan. Men hans skuld där är inte entydig utan snarare är det alla andras fel nästan hela tiden, och bara hans fel (och bara delvis) på slutet. Men i ”I Threw It All Away” beror misslyckandet på honom själv från början till slut.

Det är också effektfullt hur låten börjar musikaliskt mjukt med de likaledes mjuka textraderna, ”I once held her in my arms / She said she would always stay”, för att sedan – i samma ögonblick som texten hårdnar – ta en hårdare vändning även musikaliskt i med och med utropet, ”But I was cruel”. Här finns inte ett spår av den sarkasm som tidigare ofta hörts i Dylans sånger om relationer som gått åt helvete och denna förändring går igen i flera av sångerna på Nashville Skyline.

”Peggy Day” är vad som närmast kan beskrivas som en sorglös countrytrudelutt på två minuter. Det är dock ingenting som lämnar något bestående intryck.

”Lay Lady Lay” blev däremot en stor hit och har förblivit en av Dylans stora klassiker. Det är den låt på skivan som kanske har minst tydliga countryinfluenser samtidigt som det finns musikaliska paralleller till ”I Threw It All Away” (vilket skulle komma att visa sig tydligt på livealbumet Hard Rain). Dylan sjunger förföriskt med en ömhet och en värme som uttrycker romantisk och sexuell förväntan. De lite bluesiga gitarrlick som liksom svarar sångaren precis efter att han uttryckt de mer angelägna raderna (”Why wait any longer for the one you love” etc.) är underbara.

Med ”One More Night” återvänder Dylan till temat förlorad kärlek, men med en ganska lättsam och glad countrylunk vilket kontrasterar till texten om hur sångaren är sviken och lämnad, vilket får mig att tänka på Elvis Presleys ”My Baby Left Me”.

Delar av texten är som ekon från Dylans tidigare sånger. Textraden, ”But tonight, no light will shine on me” för tankarna till konstaterandet, ”I’m on the dark side of the road” i låten ”Don’t Think Twice, It’s All Right” från 1963. Och medan han i ”It Ain’t Me Babe” från 1964 något sarkastiskt och förebrående klargjorde att, ”It ain’t me you’re looking for, babe” så kan han i ”One More Night” bara lakoniskt konstatera faktum; ”I just could not be what she wanted me to be”.

”Tell Me That it Isn’t True” är en sång om svartsjuka, på ungefär samma tema som i ”I Heard It Through the Grapevine” som Marvin Gaye fått en hit med året innan. Det tragiska i Dylans skildring är situationens hopplöshet – antingen har han rätt i sina misstankar om att hon är otrogen, eller så kommer hans ogrundade svartsjuka att förgifta relationen. Oavsett är det dömt att gå åt helvete.

Låten har en rätt simpel text men blir ändå mycket gripande. Dylans beskrivning av den förmodade rivalen såsom ”tall dark and handsdsome” skulle kunna låta klyschig och banal. Men istället för att göra låten till en ytlig kliché skapar det en känsla av att sångaren använder sig av denna opersonliga formulering just för att hålla distans till de hjärnspöken han inte står ut med att tänka på.

”Country Pie” är en rätt skön låt men inget av skivans mer minnesvärda nummer. Trots de konkreta matreferenserna (”Raspberry, strawberry, lemon and lime / What do I care? / Blueberry, apple, cherry, pumpkin and plum / Call me for dinner, honey, I’ll be there”) så är det svårt att tolka pajen i refrängen (”Oh me, oh my / Love that country pie”) som någonting annat än en kärleksbetygelse till countrymusiken.

Skivans avslutande låt, ”Tonight I’ll Be Staying Here with You”, påminner lite om ”I’ll Be Your Baby Tonight”, som var det avslutande spåret på John Wesley Harding. Textmässigt skiljer den sig från många av Dylans tidigare kärlekssånger, vilka gett uttryck för en rastlöshet i sökandet efter kärleken. ”Tonight I’ll Be Staying Here with You” uttrycker istället Dylans hängivelse till sin kvinna och hans vilja att stanna hos henne. Även om det explicita löftet, som upprepas i slutet av varje vers, endast säger att han ska stanna över natten, så är innebörden utan tvekan den att sångaren är villig att stanna för gott.

Och medan Dylan i tidigare sånger ofta använt sig av tågmetaforen (vilken är vanlig inom såväl folk- och countrymusiken som bluesen) för att beskriva en rastlöshet och hur han lämnar sin älskade (exempelvis i ”Man of Constant Sorrow”, ”Freight Train Blues” och ”I’ll Keep It With Mine”) så använder han här samma bildspråk fast med motsatt innebörd. Trots att han hör tågvisslan tjuta så kastar han biljett och resväska ut genom fönstret så att han kan stanna hos sin älskade:

I can hear that whistle blowing
I see that stationmaster, too
If there’s a poor boy on the street
Then let him have my seat
‘Cause tonight I’ll be staying here with you

Avslutningsspåret är kännetecknande för hela albumet på så vis att det förmedlar känslan av att vilja stanna istället för att ge sig av. Dylan hade vid den här tiden slagit sig till ro på landet med Sara och deras gemensamma barn och den rustika värmen och familjekänslan skulle komma att visa sig än tydligare på albumet New Morning kommande år.

Kanske sa musikjournalisten Paul Williams det allra bäst när han i april 1969 summerade Nashville Skyline med dessa (och endast dessa) rader:

”If you like Bob Dylan’s new album, move to the country. If you’re already in the country, I suppose the proper response to the record is to make love more, and better. Shine on brightly. Relax.”

Sammanfattningsvis är Nashville Skyline ett enastående album som trots att det för Dylan bara var en lekfull utflykt i en ny genre visade sig bli ett banbrytande verk i musikhistorien.

Lyssna på Nashville Skyline:

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s