#15: Hard Rain

hard-rain

 

”Anger is often directed at oneself. It all depends on where you are in place and time. A person’s body chemistry changes every seven years. No one on earth is the same now as he was seven years ago, or will be seven years from today.”

Hard Rain (1976) består av liveupptagningar från två konserter i slutet av hans berömda turné, The Rolling Thunder Review. Skivan har ett tydligt sammanhängande tema av förhållande på upphällningen, vilket vid den här tiden var just var Dylan befann sig på det privata planet i sitt äktenskap med Sara.

Skivan öppnas med en hård och energisk version av ”Maggie’s Farm” och det är påtagligt hur annorlunda Dylans röst låter jämfört med hans föregående skiva, Desire. Inte så att rösten varken är bättre eller sämre. Men hans lite nasala, släpiga röst från tidigare har ersatts av en hårdare röst som ibland närmast kan beskrivas som ett sprucket vrål och som passar mycket bra till de nya låtarrangemangen.

Och öppningslåten har i sig genomgått en motsvarande förvandling. På Bringing It All Back Home från 1965 var ”Maggie’s Farm” just en ganska släpig (men ganska briljant) låt. Här blir den en kraftfull rockstänkande (och lika briljant) konsertöppnare. Det är underbart hur Dylan i slutet av varje vers låter musiken sakta ner och skapa ett crescendo genom att strofens sista ord (floor, door, twenty-four och bored) övergår i ett ”Wooo…ooohh…aaawh!” precis som om låten skulle ta slut, för att sedan riva igång igen med refrängen, ”I ain’t gonna work on Maggie’s farm no more”.

Texten om att slå sig fri från krav och förväntningar är densamma som i originalversionen. Men i sammanhanget blir den ett tydligt ställningstagande om att slå sig fri – inte från musikaliska bojor som 1965 – utan från ett destruktivt kärleksförhållande. Texten är ursinnigt inställd på frigörelse från kvinnan samtidigt som den desperata rösten avslöjar att den frihet han säger sig vinna är det han minst av allt önskar sig.

Öppningsspåret följs av en otroligt stark version av ”One Too Many Mornings”. Man kan knappt tro att det är samma låt (eller samma sångare) som i den sorgsna originalversionen från The Times They Are A-Changin’. Kombinationen av musiken och Dylans kraftfulla och aggressiva röst gör detta till en helt fenomenal version av låten. Och Scarlet Riveras violinsolo är fullkomligt enastående.

”Stuck Inside of Mobile With the Memphis Blues Again” är oklanderlig men dock inte ett av de mer minnesvärda numren på skivan. Det är förvisso en av Dylans bästa låtar och versionen är inte på något sätt dålig. Men till skillnad från föregående spår har den inte direkt något extra att erbjuda. Tvärtom är flera av verserna exkluderade vilket är ganska synd.

Nästa låt, ”Oh, Sister”, bjuder inte heller på något utöver originalversionen (förutom ett litet gitarrsolo), men i det här fallet känns det högst rimligt då låten vid den här tidpunkten var alldeles nyskriven. Och det är riktigt vackert.

Sedan blir det fantastiskt. När Dylan här sjunger ”Lay, Lady, Lay” har han en desperat ton i rösten (till skillnad från den harmoniska originalversionen från Nashville Skyline), vilket passar arrangemanget. Och hans relation till Sara. En effektfull teknik som Dylan använder sig av här är de regelbundna pauserna i musiken under vilka han skriker ut en textrad, varpå musiken sedan ansluter till sången igen.

”Lay Lady Lay” har, liksom ”One Too Many Mornings”, fått en helt annorlunda karaktär än i sin originalinspelning. På Nashville Skyline låter ”Lay, Lady, Lay” som en varm inbjudan och den beskriver inledningen på ett förhållande. I denna version har låten istället karaktären av en desperat sexuell invit i relationens slutskede, med de nya tillagda textraderna:

Forget this dance, let’s go upstairs
Let’s take a chance, who really cares?

Intrycket av ett förhållande som är på väg att ta slut förstärks också av de tillagda raderna:

Why wait any longer for no need to complain
You can have love but you might lose it
Why run any longer when you’re running in vain
You can have the truth but you’ve got to choose it

”Shelter From the Storm” och ”You’re a Big Girl Now” tillhör också skivans verkliga höjdpunkter; två sånger om känslomässig förlust, omarrangerade (jämfört med Blood on the Tracks) på ett sätt som framhäver dramat, och sjungna med en otrolig passion och äkthet. Och den likaledes fantastiska ”I Threw It All Away” påminner mycket om ”Lay Lady Lay” i hur den framförs. Även här använder Dylan den dynamiska tekniken med de återkommande pauserna och det är mycket effektfullt.

Albumet avslutas med ”Idiot Wind”. Det är en mörk version av en mörk låt, och framförandet är ett veritabelt mästerverk som möjligen inte överträffas av någon annan version av låten. Många ord och meningar i texten har ändrats (improviserats?) vilket förhöjer sångens omåttliga vrede och ursinne.

Sammanfattningsvis är det här en fenomenal liveskiva som bjuder på hjärtslitande framföranden med så mycket känsla att det är förbluffande även för att vara Dylan.

Lyssna på Hard Rain:

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s