#14: Oh Mercy

Oh Mercy.jpg

 

”Last year, the vice-president of my record label told me that Oh Mercy didn’t sell many copies because the record’s title didn’t mean anything. Well, it meant something to me!”

Oh Mercy (1989) var något av en comeback för Dylan. Efter ett bespottat (delvis oförtjänt så) 80-tal släppte han nu ett album med välskrivet och, inte minst, välproducerat material. Denna enastående produktion var signerad den kanadensiske producenten Daniel Lanois, och gav albumet ett suggestivt och utmärkande Southern Gothic-sound.

Tittar man tillbaka på Dylans 80-talskatalog (i synnerhet när man inkluderar de många outtakes som i efterhand blivit tillgängliga) kan man förvisso konstatera att hans förmåga att åstadkomma enastående låtar egentligen hela tiden funnits där, om än ofta dold av besynnerligt nyckfulla låtval och mindre lyckade kompositioner. Men med Oh Mercy återgår Dylan till att uppvisa en kvalitativ stabilitet som han inte gett prov på sedan Street-Legal drygt tio år tidigare.

Öppningsspåret ”Political World” är en hård tirad riktad mot den cyniska värld vi lever i och redan i den suggestiva och dramatiska öppningen hör vi att Dylan menar allvar. Och själva introt är i sig briljant arrangerat. Lyssna på hur varje instrument liksom ansluter och införlivas ett efter ett. Låten tonar in med kompgitarren; strax därefter ansluter sologitarren; efter några takter basen; ytterligare några takter senare tillkommer Dylans röst med raderna, ”We live in a political world / Love don’t have any place”; och slutligen (först vid tredje raden, ”We’re living in times…”) trummorna. Vid slutet av första versen är musiken oerhört kraftfull.

Det här är i grunden en väldigt monoton historia och bygger på bara ett ackord. Inte heller texten är särskilt avancerad men låten har ett oerhört driv. Det är helt otroligt hur Dylan (och Lanois) lyckas skapa något så stort av ett enda ackord, ett antal korta verser som alla inleds likadant och utan någon refräng. En makalös prestation.

”Where Teardrops Fall” är en vacker countryvals och textmässigt är den något ovanlig ur ett Dylan-perspektiv genom att den inte har något tydligt motiv, utan snarare består av ett vackert ramverk. Texten är en lekfull pastisch och Dylan använder sig av poetiska schabloner som, ”We banged the drum slowly / And played the fife lowly” och ”In the turning of twilight / In the shadows of moonlight”. För att inte tala om sista versen då han drar till med, ”Roses are red, violets are blue”.

”Everything Is Broken” är, i likhet med öppningsspåret, en beskrivning av en värld som är krass och kaotisk. Det till synes enkla greppet att bara upprepa att än det ena än det andra är trasigt för att sedan avsluta varje vers med det återkommande konstaterandet att allt är trasigt, kan förefalla banalt. Men några av raderna är genialiskt mångbottnade såsom:

Broken bodies, broken bones
Broken voices on broken phones

eller

Broken pipes, broken tools
People bending broken rules

Och den musikaliska uppbyggnaden med bongotrummor och den bluesiga gitarren som accentuerar refrängen, är fantastisk.

”Ring Them Bells” är en av skivans verkliga höjdpunkter. Lanois’ produktion tar här ett steg tillbaka och gör det hela mer avskalat. Och Dylans röst är helt underbar. Texten är som ett eko från ”Chimes of Freedom” på Another Side of Bob Dylan i vilken han sjöng om ”Frihetens klockor” som skulle blänka och klämta för världens olycksaliga. ”Ring Them Bells” är en otroligt vacker hymn som faktiskt förefaller uttrycka en starkare tro än den Dylan gav uttryck för på sina religiösa album.

På ”Man in the Long Black Coat” är Lanois’ bidrag desto mer framträdande. Det här är en fullkomligt fenomenal låt som blandar westernestetik med biblisk medeltidsstämning. Dylan sjunger med en hes och plågad röst om en kvinna som försvinner med en satanisk främling. Det är ett klassiskt tema och Dylan har själv berättat om det i andra sånger, exempelvis ”Blackjack Davey” på Good as I Been to You och ”Tin Angel” på Tempest.

Men medan dessa två låtar är direkta skildringar som konkret berättar om kvinnan som rymmer med den mörka karismatiska främlingen, så är det i ”Man in the Long Black Coat” bara ett ramverk som Dylan använder sig av för att utforska och reflektera över lidande, moral, tro och hopplöshet. Låten inleds med trevande gitarrackord som för tankarna till Louisianas träskmarker och följs av några suggestiva och sorgsna munspelstoner och de första textraderna:

Crickets are chirping, the water is high
There’s a soft cotton dress on the line hanging dry
Window wide open, African trees
Bent over backwards from a hurricane breeze

Denna målande beskrivning följs av raderna som utgör själva essensen i låten, det allting kretsar kring:

Not a word of goodbye, not even a note
She gone with the man
In the long black coat

Låten har något av en apokalyptisk stämning över sig, en sorts olycksbådande hopplöshet. I slutet kommer förvisso ett stick som vid de två första raderna kan få oss att ana ett visst hopp:

There are no mistakes in life some people say
And it’s true sometimes, you could see it that way

Men de följs omedelbart av den bistra insikten att det trots allt inte finns något sätt att undkomma:

But people don’t live or die, people just float
She went with the man
In the long black coat

Det finns också i låten ett slags sorgset accepterande av ödet och det är något ovanligt definitivt över det faktum att ”hon” är borta. Här finns ingen möjlighet att få henne tillbaka, ingen annan synvinkel eller alternativ utgång. Hon är borta och hon är borta för gott, och med den sista versen befästs denna insikt:

There’s smoke on the water, it’s been there since June
Tree trunks uprooted, ‘neath the high crescent moon
Feel the pulse and vibration and the rumbling force
Somebody is out there beating a dead horse
She never said nothing, there was nothing she wrote
She gone with the man
In the long black coat”

”Most of the Time” är ett fenomenalt mästerverk och Lanois’ produktion med det karaktäristiska trumekot är fullkomligt genialisk. Texten är en exkursion i mänskligt självbedrägeri och sångaren vet att han egentligen inte kan lura någon – allra minst sig själv. Dylan blottar här sina känslor och sin förtvivlan på ett vardagligt och samtidigt djupt hjärtskärande sätt, vilket gör det hela inte bara vackert utan även mycket lätt att relatera till.

Låten inleds som om han i princip kommit över henne

Most of the time
I’m clear focused all around
Most of the time
I can keep both feet on the ground

men att vissa kvardröjande känslor då och då gör sig påminda och ruckar hans annars stabila tillvaro

I can handle whatever I stumble upon
I don’t even notice she’s gone
Most of the time

Men snart visar det sig att det är mer än så. Hela hans värld kan när som helst rämna och självbedrägeriet blir tydligare och större ju längre in i låten vi kommer:

Most of the time
My head is on straight
Most of the time
I’m strong enough not to hate
I don’t build up illusion ‘til it makes me sick
I ain’t afraid of confusion no matter how thick

Och den återkommande reservationen ”most of the time” blir så småningom obehövlig. Det blir uppenbart att han ljuger för sig själv bara genom att höra de framtvingade påståendena om hans egen oberördhet (hade påståendena varit sanna hade han aldrig ens sagt dem):

I can smile in the face of mankind
Don’t even remember what her lips felt like on mine
Most of the time

Tills det slutligen blir uppenbart att han fortfarande är totalt och fullständigt uppfylld av henne. Att hon fortfarande har hela hans väsen i besittning:

Most of the time
She ain’t even in my mind
I wouldn’t know her if I saw her
She’s that far behind

I ett mästerligt klimax ljuger han för sig själv genom att säga att han inte ljuger för sig själv och att han inte gömmer sig från de känslor som han dock medger att han har trängt undan, i den fenomenala avslutande versen:

I don’t cheat on myself, I don’t run and hide
Hide from the feelings that are buried inside
I don’t compromise and I don’t pretend
I don’t even care if I ever see her again
Most of the time

Nästa spår, ”What Good Am I?” är en sång om självrannsakan. Den är perfekt framförd i sång och musik och det minimalistiska arrangemanget runt Dylans fantastiska röst är helt underbart.

”Disease of Conceit” är skivans svagaste spår. Den tycks aldrig komma någonvart utan det hela känns som ett tre och en halv minut långt intro.

Med ”What Was It You Wanted” blir det dock återigen riktigt briljant. Bara en sådan sak som Lanois’ eko på munspelet i slutet av varje vers. Vem har någonsin lagt eko på munspel! Texten är i princip en lång rad förebrående frågor, men det finns ett mångbottnat djup i den till synes enkla texten. Det hela handlar om förväntningar som inte levts upp till, men beroende på ur vilket perspektiv man tolkar låten så kan den spegla såväl ”It Ain’t Me, Babe” som ”I Don’t Believe You (She Acts Like We Never Have Met)”, båda för övrigt från Another Side of Bob Dylan. I sista versen kulminerar bristen i kommunikation. Inte nog med att de inte förstår varandra – ingenting går längre att förstå:

Is the scenery changing
Am I getting it wrong
Is the whole thing going backwards
Are they playing our song?
Where were you when it started
Do you want it for free
What was it you wanted
Are you talking to me?”

Med låten ”Shooting Star” avslutar Dylan så albumet med en stillsam och självreflekterande sorti. Med detta utmärkta avslutningsnummer, perfekt producerat av Lanois, ser Dylan tillbaka på ett misslyckat förhållande med eftertänksamt vemod. Något har gått fel i relationen – de har rört sig i olika riktningar och deras perspektiv har kolliderat. De har inte kunnat möta varandras förväntningar och de har misslyckats med att tillgodose varandras behov.

I första versen är det henne han kommer att tänka på och hur hon varit på väg någonstans han inte kunnat relatera till:

Seen a shooting star tonight
And I thought of you
You were trying to break into another World
A world I never knew

Och i den andra versen, då det är honom själv han påminns om, återkommer det tema som varit centralt i många av Dylans sånger om misslyckade förhållanden – det att han inte kunnat leva upp till den hon velat att han skulle vara:

Seen a shooting star tonight
And I thought of me
If I was still the same
If I ever became what you wanted me to be

Men till skillnad från exempelvis ”It Ain’t Me, Babe” (eller för den delen föregående låt här på albumet, ”What Was It You Wanted”) så finns i ”Shooting Star” inget skuldbeläggande, varken på honom eller henne. De var bara två personer som ville, men inte kunde förena varandras perspektiv.

(”We always did feel the same / We just saw it from a different point of view”, som han sjunger i ”Tangled Up in Blue” på Blood on the Tracks.)

Och innan Dylan avslutar låten och albumet med ett underbart munspelssolo knyter han ihop med de vackra raderna:

Seen a shooting star tonight
Slip away
Tomorrow will be
Another day
Guess it’s too late to say the things to you
That you needed to hear me say
Seen a shooting star tonight
Slip away

Sammanfattningsvis är Oh Mercy ett briljant samarbete mellan Dylan och Lanois, ett album som har åldrats väl och snarast låter bättre idag än när det släpptes. Och även om producentens arbete är en av nycklarna till albumets storhet så går det inte att komma ifrån att detta också var Dylans starkaste samling låtmaterial på över ett decennium.

Lyssna på Oh Mercy:

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s