#13: Bob Dylan

Bob Dylan.jpg

 

”I just want to keep on singing and writing songs like I am doing now. I just want to get along.”

Bob Dylans självbetitlade debutalbum från 1962 är en fascinerande skapelse och dess tillkomst tämligen osannolik. Fundera på det: En äppelkindad snorunge från Minnesota skitsnackar och fabulerar sig in i musikindustrins inre krets, får ett antal gig på olika klubbar Greenwich Village i New York, möter en höjdare från Columbia Records på en privatfest och lyckas få till ett kontrakt med ett av världens största skivbolag – allt under loppet av ett år.

Albumet innehåller bara två originalkompositioner; de övriga är bluesstandards och traditionella folksånger. När det gäller soundet så är det ett par saker som är särskilt utmärkande. Det ena är Woody Guthrie-influenserna som är påtagliga till den grad att man på vissa låtar hör hur Dylan uppenbart imiterar Guthries röst och maner. Det andra är det förvånansvärt skickliga gitarrspelet – med undantag för The Freewheelin’ Bob Dylan går det knappast att hitta mer komplext fingerspel på något av Dylans senare folkalbum.

Samtidigt är den här skivan råare, mer ungdomligt vital och mer punk än något annat av hans album. Skivan spelades in på bara sex timmar fördelade på två dagar och utan omtagningar. Dylan har själv sagt om inspelningen:

”There was a violent, angry emotion running through me then. I just played guitar and harmonica and sang those songs, and that was it. Mr. Hammond asked me if I wanted to sing any of them over again and I said no. I can’t see myself singing the same song twice in a row. That’s terrible.”

Dylan skulle komma att gallra bort de flesta av dessa låtar från sin repertoar när han året därpå tog steget in i konserthallarna. Och det är sannolikt detta – snarare än brist på kvalitet – som är skälet till att albumet inte blivit mer av en klassiker. För detta är en fantastisk debut.

Albumet öppnas med den brutalt korta ”You’re No Good”. Den inleds med ett energiskt riff följt av textraden, ”Well, I don’t know why I love you like I do”. Rösten är en blandning mellan ihåligt skratt och stötar av smärta. Och en minut och 38 sekunder senare är det över.

I jämförelse med Jesse Fullers original har Dylans tolkning något närmast punkigt över sig. Han spottar ur sig orden medan han slår på strängarna och han imiterar Woody Guthries lokomotivlika munspelsteknik. Rösten står i stark kontrast till det oskuldsfulla utseendet hos den rundkindade ynglingen på skivans omslag. Med ”You’re No Good” inleds också en lång, komplicerad historia om Dylans relationer med kvinnor i hans sånger.

Öppningsspåret följs av ”Talkin’ New York” som är den ena av de två sånger på skivan som är Dylans egna kompositioner. Den är emellertid starkt baserad på Woody Guthries sång ”Talking Dustbowl Blues” och refererar även till Guthries ”The Ballad of Pretty Boy Floyd”.

”Talkin’ New York” är en så kallad talking blues, en stil inom folkmusiken som Woody Guthrie var känd för. Den karaktäriseras av att man på ett rytmiskt vis pratar eller pratsjunger till en fri melodi men med en strikt rytm. En talking blues brukar vara uppbyggd av en repetitiv ackordföljd på tre ackord, vilken namnet till trots inte är en bluestolva. I slutet av varje vers (bestående av två rimmade verspar) fortsätter sångaren att prata och lägger till en femte rad bestående av ett oregelbundet och ospecificerat antal (i allmänhet orimmade) takter, ofta med en paus mitt i raden.

Den fina lyriken i Dylans första egna [officiella] komposition beskriver hans känslor när han som 19-åring först kom till New York, hur han hankade sig fram genom att spela på kaféer i Greenwich Village och tiden fram till skivkontraktet. Texten skildrar svårigheterna han hade att få gig till följd av sitt säregna sound:

Got on the stage to sing and play
Man there said, ”Come back some other day
You sound like a hillbilly
We want folk singers here”

En specifik referens till Woody Guthries ”The Ballad of Pretty Boy Floyd” är raderna:

Now, a very great man once said
That some people rob you with a fountain pen

Detta kan jämföras med Guthries rader:

Yes, as through this world I’ve wandered
I’ve seen lots of funny men
Some will rob you with a six-gun
And some with a fountain pen

Dylan följer sedan upp dessa lånade rader med ett par egna som utgör ett av de tidigaste exemplen på hans fenomenala textskrivarförmåga:

It didn’t take too long to find out
Just what he was talking about
A lot of people don’t have much food on their table
But they got a lot of forks and knives
And they gotta cut something

En rolig detalj här är hur man hos Dylan också hör ett slags naivitet hos den ”bondpojk från landet” han trots allt var vid den här tiden. Som i hans sätt att uttala ”Greenwich Village” som ”Green-witch”, istället för med det rätta New York-uttalet ”Grenn-ich”. ”Talkin’ New York” är Dylans ”Welcome to the Jungle”.

”In My Time of Dyin'” är en traditionell gospelsång som spelats in av en mängd musiker. Det anmärkningsvärda här är att Dylan före studioinspelningen aldrig hade sjungit låten. Det är rent otroligt med tanke på hur klockrent han sätter sången till denna svårmodiga blues. Han uppvisar här också en mycket fin slideguitar-teknik, särskilt med hänsyn till att han i brist på bottleneck använde hylsan till flickvännen Suze Rotolos läppstift, medan hon satt och väntade utanför studiorummet. Detta spår uttrycker en råhet och äkthet och livserfarenhet som är häpnadsväckande för att komma från en 20-åring, och det är en av skivans höjdpunkter.

”Man of Constant Sorrow” är en amerikansk folksång ofta tillskriven violinisten Dick Burnett, som först publicerade den (under titeln ”Farewell Song”) 1913. Återigen hör vi en smärttyngd röst som tycks tillhöra en betydligt äldre och erfarnare människa än den 20-åring som faktiskt sjunger. Och det samma kan sägas om nästa låt, ”Fixin’ to Die”. Liksom ”She’s No Good” har det här spåret något distinkt punkigt över sig. Och trots att texten i sig har en undergiven attityd till att stå inför döden, så är Dylans sätt att sjunga snarare trotsigt än resignerat.

”Pretty Peggy-O” är ursprungligen en skotsk folksång. Dylan tar denna gamla ballad och gör om den till en oemotståndlig folkblues. Denna tidiga inspelning är ett ypperligt exempel på Dylans förmåga att effektivt och effektfullt berätta en historia, även när den inte är hans egen.

Nästa spår, ”Highway 51” är dock ingenting som lämnar något bestående intryck, utan har mer känslan av ett uppvärmnings- eller testnummer. Däremot är det värt att lägga märke till att Dylan senare skulle komma att låna detta riff till sitt mästerverk ”It’s Alright, Ma (I’m Only Bleeding)” på Bringing It All Back Home.

”Gospel Plow” är en traditionell amerikansk folksång. Titeln är biblisk och refererar till Lukasevangeliet 62:9 (”Då svarade Jesus honom: ‘Ingen som ser sig tillbaka, sedan han har satt sin hand till plogen, är skickad för Guds rike.'”) Dylan gör den till en rivig blues, återigen med den ryckigt hackiga, lokomotivlika munspelstekniken.

Sedan kommer ett av albumets bästa spår. ”Baby, Let Me Follow You Down” är en underbar melodi med en oerhört enkel, men uppriktig, text. Även detta är en traditionell folksång, men Dylan framför den som om det vore hans egen och trots att det inte är en Dylan-komposition är det en tydlig föraning om de mästerliga kärleksballader han senare skulle komma att skriva.

”House of the Risin’ Sun” är ännu en folksång av okänt ursprung. Det är berättelsen om ett tragiskt livsöde berättat ur en prostituerad kvinnas perspektiv. Dylan sjunger den makalöst bra med en plågad och hjärtskärande röst. Detta är det bästa framförandet på hela skivan. Det är mycket effektfullt hur han börjar nedtonat, hela tiden med en underliggande spänning, för att efterhand låta sången bli starkare och mer dramatisk. När han kommer till raden, ”Oh tell my baby sister not to do what I have done” formligen vibrerar det och håren reser sig på armarna.

Det här är det första exemplet på Dylans förmåga att liksom ”bli” den han sjunger som. På samma sätt som han 30 år senare på Good as I Been to You skulle komma att ”bli” Jim Jones, är det uppenbart att det här inte är en 20-årig Bob Dylan som sjunger – det är en prostituerad kvinna från sekelskiftets Louisiana.

Betydligt mindre magnifik men ändå tilltalande är ”Freight Train Blues”. Det är en enkel bluesstandard men vad som sticker ut är att Dylan håller en falsetton i hela sexton sekunder.

Därefter kommer den andra originalkompositionen på albumet. Om ”House of the Risin’ Sun” är skivans starkaste framförande så är ”Song to Woody” skivans viktigaste låt. Den är alltså skriven av Dylan, men melodin är en bearbetning av Woody Guthries låt ”1913 Massacre”. En annan hyllning till Guthrie kommer i fjärde versen när Dylan sjunger:

Here’s to Cisco and Sonny and Leadbelly too
And to all the good people that traveled with you
Here’s to the hearts and the hands of the men
That come with the dust and are gone with the wind

Detta kan jämföras med Guthries låt ”Pastures of Plenty” där han sjunger:

On the edge of the city you’ll see us and then
We come with the dust and we go with the wind

Det är som om Dylan med denna sång vill betala tillbaka en del av det musikaliska lån han tagit av Woody Guthrie och andra gamla folk- och blueslegender. Själv sa Dylan några månader efter skivsläppet:

”I just thought about Woody, I wondered about him, thought harder and wondered harder…I wrote this song in five minutes…it’s all I got to say.”

Något som är signifikativt för så gott som alla Dylans album är att det avslutande spåret alltid passar perfekt just som avslutning. Och på det viset hade kanske rent dramaturgiskt ”Song to Woody” varit det perfekta avslutningsnumret. Men möjligen ville Columbia ha en känd låt som avslutning istället för Dylans egen då han inte var en etablerad artist.

Det avslutande spåret blev hursomhelst ”See That My Grave Is Kept Clean”, en blueslåt inspelad av Blind Lemon Jefferson 1927. Liksom ”In My Time of Dyin'” är detta något av ett bortglömt guldkorn i Dylan-katalogen. Det är helt enkelt en lysande framförd blues. Och på sätt och vis är det kanske ändå den perfekta avslutningen på debutplattan. På nästa album skulle Dylan komma in på protestsångerna. ”See That My Grave Is Kept Clean” kan ses som Dylans första protestsång – och protesten är riktad mot döden.

Sammanfattningsvis är det här ett utomordentligt folkbluesalbum som representerar uttrycket hos en genialisk ung man som i början av sitt liv försöker låta som om han är i slutet av det. Och om känsla och uppriktighet är bluesens viktigaste komponenter så uppnår denna unga man perfektion.

Lyssna på Bob Dylan:

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s