#12: Time Out of Mind

Time Out of Mind

 

”There’s a lot of clever people around who write songs. My songs, what makes them different is that there’s a foundation to them.”

Dylans senaste album med originalkompositioner hade varit Under the Red Sky (1990), vilken blev ett kommersiellt fiasko. Därefter hade han släppt två cover-album bestående av gamla blues- och folksånger, Good as I Been to You och World Gone Wrong samt MTV Unplugged, ett live-album där han framförde äldre låtar ur sin repertoar. Med Time Out of Mind (1997) kom han så ut med sin första samling nyskrivet material på sju år.

Dylan hade nu återförenats producenten Daniel Lanois, som han haft ett mycket framgångsrikt samarbete med på Oh Mercy åtta år tidigare. Resultatet av denna återförening var alltså Time Out of Mind och Lanois’ produktion är påtaglig. Man har emellertid inte polerat bort det grova och sträva i Dylans musik utan låtarna har fått behålla mycket av sin oslipade råhet.

Med Dylans låtar är det också ofta så att de inte kommer till sin fulla rätt för sig själva utan är bundna till sin kontext på respektive album. Med Time Out of Mind förhåller det sig i ovanligt hög grad det viset. De flesta av låtarna på denna skiva är så att säga fixerade inuti albumet. Det är som att de tillsammans bildar en historia, eller kanske snarare en mental resa, och låtarna på skivan refererar bakåt till föregående spår på ett enastående sätt.

Öppningsspåret ”Love Sick” börjar osäkert och trevande de första sex sekunderna innan den distinkta gitarren sätter in. Time Out of Mind är ett mörkt album och det ger en mycket speciell känsla att Dylan börjar albumet med vad som låter som ett avsked. Det är oerhört svårmodigt och han sjunger med plågad röst de olycksbådande raderna:

I’m walking through streets that are dead
Walking, walking with you in my head
My feet are so tired, my brain is so wired
And the clouds are weeping

Han har fått nog av kärleken och de känslor han har för ”henne”, men han kan inte bli fri från dem. Sångaren håller på att gå under och den första refrängen kunde inte göra det tydligare:

I’m sick of love but I’m in the thick of it

Den sparsmakade texten är briljant i hur varje ord sitter som en perfekt utdelad magspark och Lanois har senare berättat om inspelningen att:

”We treated the voice almost like a harmonica when you over-drive it through a small guitar amplifier.”

Och just när man tror att det inte kan bli mer hjärtslitande så kommer låtens allra sista rader:

Just don’t know what to do
I’d give anything to be with you

Lyssna på smärtan i Dylans röst när han tar de allra sista tonerna, ”be with you”. Makalöst.

I slutet av detta mästerliga öppningsspår sjunger Dylan att, ”Sometimes I wanna take to the road and plunder”. Och det är exakt vad han gör i den bluestolva som följer: ”Dirt Road Blues” öppnas med orden, ”Gonna walk down that dirt road, ’til someone lets me ride”.

Det svängiga tempot lurar en för ett ögonblick att tro att denna sång är mindre sorgsen än den förra, men faktum är att temat är exakt desamma. Sångaren är under isen, han är bedrövad och olycklig. Den medryckande musiken är bara ett sätt att försöka dölja detta. För sig själv och för sin omgivning. I slutet av låten sjunger Dylan:

Gonna walk on down that dirt road, ‘til I’m right beside the sun

Detta är som ett försök att göra en ”Don’t Think Twice, It’s All Right” – ”Det är okej, baby. Du vill inte ha mig, men jag går vidare.” Raden precis innan avslöjar dock att det är ett fåfängt försök:

Rolling through the rain and hail, looking for the sunny side of love

Han är förlorad och desperat. Han kan leta efter kärlekens solsida till döddagar – det enda som finns omkring honom kommer ändå bara vara regn och hagel.

Det kan kännas som om ”Dirt Road Blues” inte stämmer musikaliskt med texten och med de låtar som omger den på albumet. Men det är just detta som får det att stämma. Dylan har skrivit mängder av sånger om att välja att lämna den kvinna som behandlar honom illa och med en sarkastisk axelryckning konstatera att, ”You go your way and I go mine” (Blonde on Blonde) eller, ”Don’t think twice, it’s all right” (The Freewheelin’ Bob Dylan).

Men den här gången fungerar det inte. Vad låten säger är att du kan spela en svängig bluestolva och du kan intala dig själv att du är den som lämnar. Men allting faller samman i självbedrägeri. Och det är detta som gör att den tillsynes malplacerade melodin passar perfekt in i albumets koncept.

Därefter följer ”Standing in the Doorway”, ett otroligt musikstycke. Nu går Dylan om möjligt ännu djupare ner i mörkret än han befann sig i ”Love Sick”. Det är som om han har kommit till slutet. Han är så bedrövad att det rentav känns som att döden är nära. Ta bara textrader som:

I know the mercy of God must be near
I’ve been riding the midnight train

och

I can hear the church bells ringing in the yard
I wonder who they’re ringing for

På ”Dirt Road Blues” förstod vi att sångaren försökte intala sig att det fanns tröst i eländet. Men här inser han att ingen tröst finns att få:

I know I can’t win
But my heart just won’t give in
Last night I danced with a stranger
But she just reminded me you were the one

Han är vilsen och desorienterad i världen. Men det hade varit uthärdligt om bara ”hon” hade funnits kvar vid hans sida. För trots allt är det hon som är orsaken till hans lidande och vad allting handlar om:

You left me standing in the doorway crying
Blues wrapped around my head

Sedan kommer ”Million Miles”. Det är en Tom Waits-doftande blues som fortsätter på samma tema och första versen klargör att sångaren inte längre är en hel människa – utan henne är han inte komplett, inte sig själv, och han är vilsen och övergiven:

You took a part of me that I really miss
I keep asking myself how long it can go on like this
You told yourself a lie, that’s all right mama I told myself one too
I’m trying to get closer but I’m still a million miles from you

Det är en utmärkt blues men så här direkt efter mästerverket ”Standing in the Doorway” kan den i jämförelse te sig som ett relativt svagt spår.

Därpå följer dock ett av skivans allra mest briljanta nummer, ”Tryin’ to Get to Heaven”. Dylan sjunger med en klar och stark röst och detta är för övrigt den enda låten på albumet där han spelar munspel. Det är en sång om självreflekterande tankar och ruelser. Det känns som om han sjunger om sitt liv och det han många gånger återkommit till – att ”Dylan” är en annan. Spontant låter det som om han tilltalar ”henne”, hon som sårat honom, när han sjunger att, ”du krossade ett hjärta som älskade dig”.

Men Dylan har som sagt många gånger återkommit till att ”Dylan” är en annan, inte hans riktiga jag. Det ligger därför nära till hands att se det som en man som med viss ånger ser tillbaka på sitt liv och att du-formen här syftar på den ”Dylan” som inte är han själv. Den ”Dylan” som svikit människor i sin omgivning vilket i slutänden lämnat honom – alltså hans sanna jag – ensam och övergiven:

You broke a heart that loved you
Now you can seal up the book and not write anymore
I’ve been walking that lonesome valley
Trying to get to heaven before they close the door

Han fortsätter sedan i samma anda, som en man som på äldre dagar har en mer svart syn på livet än när han var ung. Minns exempelvis hur han som 24-åring i ”Like a Rolling Stone” trotsigt och livskraftig sjöng att, ”When you got nothing, you got nothing to lose”. Nu hör vi istället en man som, vis av erfarenhet, cyniskt konstaterar:

When you think that you’ve lost everything, you find out you can lose a little more

Den desillusionerade och missmodiga känslan fortsätter med raderna:

I’m going down the river
Down to New Orleans
They tell me everything is gonna be all right
But I don’t know what ”all right” even means

Och sista versen understryker känslan av en man som självreflekterande ser tillbaka på sitt liv och den hänsynslöshet han uppvisat:

Gonna sleep down in the parlor
And relive my dreams
I’ll close my eyes and I wonder
If everything is as hollow as it seems
Some trains don’t pull no gamblers
No midnight ramblers like they did before
I been to Sugar Town, I shook the sugar down
Now I’m trying to get to heaven before they close the door

Nästa låt, ”‘Til I Fell in Love with You”, är en blues där temat är den makt ”hon” har över honom. Han var okej innan han blev förälskad i henne, och nu är det bara hon som kan läka honom och göra honom hel:

Well, my nerves are exploding and my body’s tense
I feel like the whole world got me pinned up against the fence
I’ve been hit too hard, I’ve seen too much
Nothing can heal me now, but your touch
I don’t know what I’m gonna do
I was all right ‘til I fell in love with you

Världen faller nu samman och det ironiska är att inte ens bedrövelserna längre går att lita på; i den tidigare bluestolvan var han ”rolling through the rain and hail” medan han förgäves fortsatte söka efter ”the sunny side of love”. Den här gången, när han brinner av olycklig kärlek, kan han inte ens lita på regnet:

Well, my house is on fire, burning to the sky
I thought it would rain but the clouds passed by

Han återgår här alltså till det klassiska temat, som han sjungit om så många gånger förr, det om att lämna och gå sin väg – lämna sorgen bakom sig. Men medan han i ”Don’t Think Twice, It’s All Right” sjöng, ”Where I’m bound, I can’t tell”, så är han här helt på det klara med vart han ska ta vägen – till sydstaterna, bluesens hemland:

Tomorrow night before the sun goes down
If I’m still among the living, I’ll be Dixie bound

Sedan kommer ”Not Dark Yet”, skivans absolut bästa låt. Den vackra melodin tycks vara en utveckling av ”Shooting Star” från Oh Mercy. Den rör sig framåt i ett slags långsam marschtakt, som en begravningsprocession. Med 24 textrader, fördelade på fyra verser, beskriver Dylan sin tillvaro som sakta men säkert går mot sitt slut, och varje vers avslutas med raderna, ”It’s not dark yet, but it’s getting there”.

Texten relaterar dels till ”Dirt Road Blues” (där han sjöng om hur han färdades ”through the rain and hail, looking for the sunny side of love”) med raden, ”I’ve still got the scars that the sun didn’t heal”. Och när han i ”Trying to Get to Heaven”, två spår tidigare sjöng att han skulle resa ned längs floden mot New Orleans, så tycks det nu som om han börjat närma sig slutet av sin resa:

Well, I’ve been to London and I’ve been to gay Paree
I’ve followed the river and I got to the sea
I’ve been down on the bottom of a world full of lies
I ain’t looking for nothing in anyone’s eyes

Och medan han nyss i ”‘Til I Fell in Love with You” uppgav att ”my nerves are exploding and my body’s tense” och att han skulle dra söderut för att glömma sina sorger, så sjunger han nu istället:

Every nerve in my body is so vacant and numb
I can’t even remember what it was I came here to get away from

Det finns en stark känsla av att allt är över och förbi och av att vara oförmögen till handling. Denna känsla beror i hög grad på textens återkommande till allt som han redan har gjort: ”I’ve been here all day”, ”I’ve been to London, I’ve been to gay Paree”, ”I’ve been down to the bottom”. Denna påtagliga upprepning av ”I’ve been …” tycks säga oss att han ”har varit” så mycket att han inte längre kan ”vara”. Eller som han sjunger i slutet av första versen:

There’s not even room enough to be anywhere
It’s not dark yet, but it’s getting there

Men trots låtens ödesmättade karaktär så innehåller den en strimma av hopp. Det är knappast någon slump att sångens titel utelämnar andra delen i refrängen trots att den naturliga titeln hade varit ”It’s Not Dark Yet (But It’s Getting There)”. Jämför med ”It’s All Right, Ma (I’m Only Bleeding)” där parentesen i låttiteln poängterar att han egentligen inte alls är all right. Men här är poängen en annan. Slutet närmar sig, men det är trots allt inte mörkt ännu; det finns fortfarande tid till botgöring och gottgörelse.

Nästa spår är ”Cold Irons Bound” och här är Laonis’ bidrag mycket påtagligt med det karaktäristiska ekot och en briljant basgång. Detta spår har ett sound som är lika delar blues och rockabilly. Efter att på några föregående låtar ha sjungit om att han ska lämna sorgen, och kvinnan som orsakat den, sjunger Dylan nu om att han faktiskt har gjort detta. Problemet är bara att han känslomässigt alltjämt är fast i bojorna till henne:

I found my world, found my world in you
But your love just hasn’t proved true
I’m twenty miles out of town in cold irons bound

Med nästa låt händer sedan något intressant. ”Make You Feel My Love” har utsatts för en del kritik. Dels för att den så att säga bryter förtrollningen i skivans sammanhängande tema. Utmärkande för Time Out of Mind är, som jag tidigare varit inne på, att albumet har en känsla av att vara en enda lång blueslåt i varierande tempo. Balladen ”Make You Feel My Love” bryter mycket riktigt av från detta, men det är ett välkommet avbrott. Effekten är snarast att denna kontrast stärker albumets tema.

”Make You Feel My Love” har även kritiserats för att vara en otypisk Dylan-låt och den har också fått utstå en del hån för sin till synes simpla lyrik. Men det här är i själva verket exempel på ett fantastiskt låtskrivarhantverk. Det är en otroligt vacker sång och faktum är att allt det mångbottnade djup som ryms inom Dylans musik finns i den här låten om man bara tillåter sig att ta in helheten i den, utan fördomar om hur en Dylan-sång ”ska” låta.

De makalösa öppningsraderna säger mer än man kan förledas att tro:

When the rain is blowing in your face
And the whole world is on your case
I could offer you a warm embrace
To make you feel my love

Redan i albumets första spår, ”Love Sick”, sjöng Dylan att ”the clouds are weeping” och i ”Dirt Road Blues” befann han sig i ”the rain and hail”. Dessa regnmetaforer är signifikanta – det han nu gör är alltså att han lovar att finnas där för henne om och när hon skulle hamna i den förtvivlade situation där han själv (på grund av henne) just nu befinner sig. Nästa vers fortsätter med raderna:

When the evening shadows and the stars appear
And there is no one there to dry your tears
I could hold you for a million years
To make you feel my love

De miljoner år han skulle kunna hålla om henne relaterar spikrakt tillbaka till ”Million Miles” fem spår tidigare, där miljonen istället representerade avståndet mellan honom och henne. Han har i ”Make You Feel My Love” också en mer ödmjuk inställning och förståelse inför hennes ovilja att vara med honom än i de föregående låtarna och han tycks ångra misstag han begått samt vara villig att förändras:

The storms are raging on the rolling sea
And on the highway of regret
The winds of change are blowing wild and free
You ain’t seen nothing like me yet

Frasen ”highway of regret” referear för övrigt till Ralph Stanleys gamla blueslåt som heter just så och som Dylan dessutom skulle komma att parafrasera i sin låt ”Ain’t Talkin'”, på Modern Times (2006).

Det musikaliska och textmässiga avbrottet följs så av blueslåten ”Can’t Wait”, vilken har en stark känsla av tomhet och ödslighet. I den föregående ”Make You Feel My Love”, uttryckte Dylan hopp om att ”hon” snart skulle bli hans, med raderna:

I know you haven’t made your mind up yet
But I would never do you wrong

Men nu känns detta hopp alltmer avlägset, liksom hans tålamod och förståelse inför hennes tvivel, då han öppnar låten med raderna:

I can’t wait, wait for you to change your mind
It’s late, I’m trying to walk the line

En alternativ (lika bra men helt annorlunda) version av ”Can’t Wait” finns för övrigt på samlingen The Bootleg Series Vol. 8: Tell Tale Signs: Rare and Unreleased 1989–2006).

Därefter kommer skivans avslutningsnummer. ”Highlands” är som en 16 minuter lång inspelning av Dylans tankar och inre monologer. Under dessa 16 minuter avverkar han tjugo verser – utan traditionell brygga eller refräng. Pianisten Jim Dickinson har berättat om inspelningen:

”I remember, when we finished ‘Highlands’ […] one of the managers came out, and he said, ‘Well, Bob, have you got a short version of that song?’ And Dylan looked at him and said: ‘That was the short version.'”

Det är omöjligt att inte dra paralleller till ett annat mycket långt avslutningsspår som Dylan hade på ett album 30 år tidigare, också det med en hypnotisk repetitiv melodi: ”Sad-Eyed Lady of the Lowlands” på Blonde on Blonde.

Dylan konstaterar att, ”my heart’s in the Highlands” och ”I’m gonna go there when I feel good enough to go”. Det är som att han kommit till insikt om vem han egentligen är; hans hjärta hör inte hemma hos ”kvinnan” i låglandet. Han är istället på väg att acceptera sitt ensamma liv i höglandet – han måste bara göra sig redo först. I ”Sad-Eyed Lady of the Lowlands” gick solen ner och det blev natt:

With your silhouette when the sunlight dims
Into your eyes where the moonlight swims

Men 30 år har gått sedan det blev kväll och nu förklarar han att, ”my heart’s in the Highlands at the break of dawn”. Och mitt i denna drömlika låt utspelar sig en fantastisk scen på en restaurang med en dialog mellan en servitris och honom själv. Denna scen säger oss hur han till varje pris vill hitta en ursäkt att dra sig undan, och hur det annars skulle sluta i misslyckande:

Then she says, ”I know you’re an artist, draw a picture of me!”
I say, ”I would if I could, but
I don’t do sketches from memory”

”Well”, she says, ”I’m right here in front of you, or haven’t you looked?”
I say, ”All right, I know, but I don’t have my drawing book!”
She gives me a napkin, she says, ”You can do it on that”
I say, ”Yes I could, but
I don’t know where my pencil is at!”

She pulls one out from behind her ear
She says, ”All right now, go ahead, draw me, I’m standing right here”
I make a few lines and I show it for her to see
Well she takes the napkin and throws it back
And says, ”That don’t look a thing like me!”

Jag skulle kunna fortsätta att analysera dessa 16 minuter på lika många sidor till. Fast jag tror jag lämnar det här. Men tro mig – för den som vill finns mer att upptäcka.

Sammanfattningsvis är detta album inte på något vis Dylans bästa. Däremot är det ett genialiskt verk som på många sätt kännetecknar vem och vad denne man är som kreatör. Och att denna skapelse inte ens når topp tio säger mer om Dylan än om Time Out of Mind.

Lyssna på Time Out of Mind:

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s