#11: Tempest

COLUMBIA RECORDS BOB DYLAN ALBUM

 

”People are going to say, ‘Well, it’s not very truthful.’ But a songwriter doesn’t care about what’s truthful. What he cares about is what should’ve happened, what could’ve happened. That’s its own kind of truth.”

Femtio år efter att Dylan släppte sitt debutalbum gav han oss skivan Tempest. Och det skulle visa sig vara hans starkaste album – både musikaliskt och textmässigt – på över 30 år.

Albumets titel gav upphov till en del rykten och spekulationer om att det skulle vara Dylans sista. Detta i och med parallellen till Shakespeares sista pjäs, The Tempest. Dylan kommenterade detta med orden:

”Shakespeare’s last play was called The Tempest. It wasn’t called just plain ‘Tempest’. The name of my record is just plain Tempest. It’s two different titles.”

Dylans röst låter på detta album mer sliten och medfaren än någonsin. Men trots det (och på sätt och vis just därför) utgör hans röst här ett fullkomligt häpnadsväckande instrument med en otrolig förmåga att förmedla stämningar och subtila känslouttryck.

Skivan öppnas mjukt med ”Duquesne Whistle” och dess inledande country-möter-Hawaii-intro. Efter en knapp minut ansluter bandet och låten övergår i en rockabilly-doftande stänkare. Texten är ett samarbete med Robert Hunter och även lyriken ger oss intrycket av att Dylan närmar sig slutet av sin konstnärsgärning. För trots låtens glada och svängiga melodi så uttrycker den tydligt att slutet närmar sig:

Listen to that Duquesne whistle blowing
Blowing like it’s gonna sweep my world away
I’m gonna stop at Carmangale and keep on going
That Duquesne train gonna rock me night and day

You say I’m a gambler, you say I’m a pimp
But I ain’t neither one
Listen to that Duquesne whistle blowing
Sound like it’s on a final run

Han är nu på sin sista resa. Lika vital som någonsin – men icke desto mindre känner han att tåget kanske inte går fler gånger:

You smiling through the fence at me
Just like you’ve always smiled before
Listen to that Duquesne whistle blowing
Blowing like she ain’t gonna blow no more

Sedan kommer den lågmälda ”Soon After Midnight” som även den har en känsla av att timmen snart är slagen. Samtidigt finns där en tillförsikt och även om sångaren inte har bråttom att möta döden så är han inte rädd för det:

My heart is cheerful
It’s never fearful
I’ve been down on the killing floors
I’m in no great hurry
I’m not afraid of your fury
I’ve faced stronger walls than yours

De sista raderna är låtens starkaste. Det är som att när slutet närmar sig blir viljan att leva starkare än någonsin. Det finns inte längre mycket tid att vinka på, och livet, det liv han tidigare tagit för givet, är nu det enda som betyder något:

It’s now or never, more than ever
When I met you, I didn’t think you would do
It’s soon after midnight
And I don’t want nobody but you

”Narrow Way” är en sju minuters rockig bluesdänga som för tankarna till ”Maggie’s Farm” från Bringing It All Back Home och med en påtaglig känsla av Muddy Waters. Och Dylan är även påtagligt förbannad.

Därefter följer ”Long and Wasted Years”. Och detta är tveklöst ett av Dylans allra mest förbisedda mästerverk. Det är mycket lätt att vid första lyssningen avfärda detta som en fyra minuters parentes, ett slags ofärdigt utkast, utan varken refräng eller egentlig melodi. Men det är i själva verket ett genialiskt alster och det växer och växer till ett fullkomligt mästerverk.

Låten består av tio korta verser som Dylan pratar sig igenom. Att han pratar snarare än sjunger blir närmast osannolikt effektfullt – det medför på ett otroligt sätt att vartenda ord får samma tyngd och blir lika betydelsefullt. Och lyssna på hans briljanta frasering! Han vänder och vrider på varje ord och uttalar vart och ett med en känsla som är oerhörd. Och trots att det inte är mycket till melodi så föregås varje vers av en liten gitarrslinga, en underbar skala bestående av sju fallande toner. Det är makalöst.

Den följs av ett annat mästerverk, ”Pay in Blood”, som består av ett gitarriff som skulle göra Keith Richard avundsjuk. Den har också en av de bästa texter Dylan skrivit på många år. Det här är den hämndlystna och skoningslösa Dylan, och det är faktiskt helt i nivå med hans klassiska mästerverk på temat, såsom ”Positively 4th Street” och ”Idiot Wind”. Men medan hans tidigare hämndlåtar haft en underliggande ton av sorg och sårbarhet är detta stenhårt och iskallt och det förstärks av hans trasiga men kraftfulla röst:

Well I’m grinding my life out, steady and sure
Nothing more wretched than what I must endure
I’m drenched in the light that shines from the sun
I could stone you to death for the wrongs that you’ve done

Dylan fortsätter sedan att under återstående elva verser leverera målande beskrivningar som:

I got something in my pocket make your eyeballs swim
I got dogs could tear you limb from limb

och varje annan vers avslutas med det återkommande mantrat:

I pay in blood, but not my own

En annan skillnad gentemot hans tidigare låtar av det här slaget är att det i ”Pay in Blood” inte finns någon konkret enskild måltavla för vreden och ursinnet. Snarare känns det som om det förakt han hyser till alla sina antagonister, tidigare och nuvarande, har kokats ner till en enda generisk fiende. Och känslan förstärks av att det är en gammal man som närmar sig vägs ände och sammanfattar livets fiendskap och konflikter:

How I made it back home, nobody knows
Or how I survived so many blows
I’ve been through Hell, what good did it do?
You bastard! I’m supposed to respect you?

Och apropå ”bastard”; kan man tänka sig ett poetiskt vackrare sätt att kalla någon för ”bastard” än med denna formulering:

You got the same eyes that your mother does
If only you could prove who your father was

”Scarlet Town” är ytterligare ett mästerverk. Den byggs upp av en suggestiv melodi med banjo och fiol som skapar en mystisk och närmast kuslig stämning. Även denna text är ett fulländat poem och klassiskt vackra ordalydelser som:

Scarlet Town, in the hot noon hours
There’s palm-leaf shadows and scattered flowers

samsas med cyniska och osannolika formuleringar som:

Set ‘em up Joe, play ”Walkin’ the Floor”
Play it for my flat-chested junkie whore

Det är som en sentida Dylans mörkare ”Desolation Row”.

Därefter kommer ”Early Roman Kings” vars melodi bygger på Muddy Waters’ klassiker ”Mannish Boy”. Det är egentligen ganska märkligt: Dylan har med minst en bluestolva på varje album, vilket vittnar – inte bara om att det är den musik han älskar – utan också om att bluesen är en nyckel till att förstå hans musik, hans musikaliska rötter och influenser. Och ändå är det hans blueslåtar som nästan alla förbiser när de söker meningen, djupet och essensen i Dylans musik – jag gjorde det själv under lång tid. Här försäkrar han oss också om (vilket vi i och för sig omöjligen kan ta miste på när vi lyssnar på skivan) att:

I ain’t dead yet
My bell still rings
I keep my fingers crossed
Like them early Roman kings

En annan höjdpunkt på albumet är ”Tin Angel”. Musikaliskt relaterar den en aning till ”Man in the Long Black Coat” från Oh Mercy, och även berättelsen bygger på samma tema, liksom på ”Backjack Davey” från Good as I Been to You. ”Blackjack Davey” är i sin tur ursprungligen är en gammal skotsk ballad även känd som ”The Raggle Taggle Gypsy” och öppningsraden i ”Tin Angel” (”It was late last night when the boss came home”) har Dylan lånat från Woody Guthries låt, ”Gypsy Davy” som är ytterligare en variant av samma folksång.

Men ”Tin Angel” skiljer sig från såväl ”Blackjack Davey” som ”Man in the Long Black Coat”. Dylan har utvecklat historien till ett epos och ”Tin Angel” är inget mindre än en shakespearesk tragedi på nio minuter som avslutas med ond bråd död och vars handling i korthet är följande:

En man (the Boss) kommer hem och finner att hans hustru är borta. Hans tjänare förklarar att en Henry Lee, kommit förbi och ridit iväg med henne. Boss beordrar sina män att rida med honom för leta upp Henry Lee och hustrun – hans män överger honom dock längs vägen. Han fortsätter ensam och efter många om och men lyckas han spåra upp Henry Lee och sin hustru. Han kommer på dem i en kärleksakt och konfrontationen leder till en skottväxling mellan honom och Henry Lee. Henry Lee drar det längsta strået och Boss dör i en blodpöl. Hans hustru tar hans död förvånansvärt dåligt; hon sticker en kniv i Henry Lee innan hon hugger sig själv i bröstet, varpå alla tre ligger döda i en hög.

Musikaliskt bygger låten på bara ett ackord och jag vet inte om Dylan lät bandet spela en eller ett par verser för att sedan låta kopiera detta till de sammanlagt 28 verserna. Men efter vad vi vet om Dylan är det inte direkt hans stil att spela in på det viset. Och i så fall innebär det att den stackars basisten måste ha fått spela riffet 100 gånger.

Sedan kommer ”Tempest”, en fullkomligt häpnadsväckande skapelse. Det är en fjorton minuter lång (45 verser) ballad utan refräng, som beskriver Titanics undergång. Låten inleds med vad som tycks vara en stråkkvartett innan den övergår i en harmonisk vals. Under de fjorton minuterna beskriver Dylan på ett fantastiskt sätt det tre timmar långa förloppet av undergången:

Lights down in the hallway
Flickering dim and dull
Dead bodies already floating
In the double bottom hull

The engines then exploded
Propellers they failed to start
The boilers overloaded
The ship’s bow split apart

Vidare beskriver han en mängd karaktärer och deras förehavanden under förlisningen, bland annat kaptenens känslor:

The captain, barely breathing
Kneeling at the wheel
Above him and beneath him
Fifty thousand tons of steel

He looked over at his compass
And he gazed into its face
Needle pointing downward
He knew he’d lost the race

In the dark illumination
He remembered bygone years
He read the Book of Revelation
And he filled his cup with tears

When the Reaper’s task had ended
Sixteen hundred had gone to rest
The good, the bad, the rich, the poor
The loveliest and the best

Och som om detta inte vore nog slänger Dylan dessutom in Jack Dawson, alltså Leonardo DiCaprios karaktär från filmen Titanic. Men bara för att twista till det ytterligare så låter han karaktären heta just Leo:

Leo took his sketchbook
He was often so inclined
He closed his eyes and painted
The scenery in his mind

Detta blir dessutom ännu roligare när man tänker på att en av Leonardo DiCaprios repliker i filmen är ett citat från Dylans låt ”Like a Rolling Stone”, när han under ett pokerspel säger, ”When you got nothing, you got nothing to lose.”

Vem förutom Dylan skulle komma på idén att skriva en sång där han under 45 verser mal på om Titanic? Och vem förutom Dylan skulle lyckas med att framföra en låt utan refräng i en hel kvart utan att det blir ointressant? En enastående bedrift.

Och vem förutom Dylan skulle skriva en hyllningssång till en gammal vän och kollega 30 år efter att denne blev mördad. Och dessutom ro det iland – det behöver knappast påpekas hur lätt ett sådant projekt skulle kunna resultera i patetiskt pekoral och totalt banalt misslyckande. Men avslutningsspåret ”Roll On John”, som alltså är en hyllning till John Lennon, är verkligt gripande.

På ett mycket värdigt sätt lägger Dylan in textreferenser till Beatles-låtar såsom ”Ballad of John and Yoko” (”Lord, you know how hard that it can be”), ”Come Together” (”Come together right now over me”) och ”A Day in Life” (”I heard the news today, oh boy”) – där Beatles-citatet dessutom relaterar till när han fick nyheten om Lennons död.

Sammanfattningsvis bevisar Dylan med Tempest att han fortfarande som 70-åring är på toppen av sitt konstnärskap. Att han efter att ha gjort musik i mer ett halvt sekel fortfarande kan beröra oss är fantastiskt – att han fortfarande kan slå oss med häpnad är bortom all fattningsförmåga.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s